ORDLEK ELLER TANKESPEGEL corpore sano” även om Queneaus sinne för humor hindrat honom från att skriva tragedier som Ling. Men han ifrågasätter lika litet ordens inverkan på tankarna, som Victor Hugo betvivlar tankens inflytande på orden. I företalet till ”Cromwell” säger Hugo: ”Varje epok har sina idéer, alltså måste det också ha de ord som svarar till dessa nya idéer”, och Queneau svarar: ”Ett nytt språk manar fram nya idéer och nya tankar behöver ett friskt språk.” Men här befinner vi oss på ett område som speciellt behandlats av en annan fransk ”ordforskare”, Jean Paulhan. Jean Paulhan eller ordens filosofi Paulhan har i tjugo år varit redaktör för en tidskrift som skapat en epok, nämligen La Nouvelle Revue Franqaise. Hans eget verk består bara av ett tiotal små böcker och en del artiklar, alltid av samma anspråkslösa utseende, men de syftar långt, det kan man se av den ödmjuka och stolta titeln på hans senaste bok ”Petite préface å toute critique” (Editions de Minuit). Paulhan representerar ingen doktrin, han missionerar inte för ett system, han har länge spelat rollen av ett levande samvete eller en sorts grå eminens inom den franska litteraturen. Hans nyckelställning som främste litteräre rådgivare på det största skönlitterära förlaget i Frankrike, Gallimard (där han för övrigt har sällskap med Queneau) förskaffar honom de facto en oerhörd makt. Men som sagt, han framträder inte med maktspråk, utan söker snarare på diskussionens, ja rentav konversationens väg komma fram till det han söker. Hans ibland kanske irriterande Sokrates-pose, hans humoristiska, skenbart naiva och ytterst subtila tillvägagångssätt gör honom svår att följa och nästan omöjlig att bemöta. En värdefull hjälp ges oss i en relativt nyutkommen essay av H.-J. Lefèbve ”Jean Paulhan, une philosophie et une pratique de 1’expression et de la ré-flexion” (Gallimard) vilkens framställning vi här skall söka följa. JEAN PAULHAN Paulhan utgår från den egendomliga vantrivsel med språket och misstro gentemot orden som i historien framträder i och med romantiken. Romantikerna släppte lös vad Paulhan kallar ”la Terreur”, dvs. fruktan för orden som ansågs förfalska tanken eller framför allt känslan. Dessa ansågs givetvis stå över orden. Författarna skyndade sig att avsäga sig all befattning med litteraturen, de var allt utom författare: de var profeter, besvärj are, vittnen. Ja surrealisterna och realisterna var rentav vetenskapsmän, specialiserade, de senare på det yttre, de förra på det inre, omedvetna livet. Som särskilt skadliga ansågs två sorters uttryck, ”de stora orden” och ”klichéerna”, vilka båda ansågs ersätta, rentav tränga ut tanken. Är detta sant, undrar Paulhan? De ”stora” orden är alltid abstrakta ord, iakttar han, vilkas innebörd helt hänger på vår egen anslutning till dem. Och egendomligt nog är det 3 BLM 1952 II 113