C. G. BJURSTRÖM just de ord som vi själva inte tror på som vi anklagar för att omtöckna tankarna — inte på oss för övrigt utan på de andra. Talar jag om rättvisa och min åhörare rycker på axlarna, betyder detta inte att ordet rättvisa är ett tomt ord för mig, ty för att tala om det fordras att jag tror på det. För min åhörare är det emellertid ett tomt ord, inte tomt i sig själv utan därför att han tvivlar på själva idén. Det är alltså idén och inte ordet det gäller. Vad klichén beträffar är det väl just en sorts uttryck som genom att det blivit så brukligt fått en absolut säker innebörd, och detta genom att dess olika beståndsdelar förlorat sina olika syftningar. Men, som vi såg, är orden inte bara till för att uttalas utan även för att avlyssnas. Idealet vore att tanken gick direkt från den ena till den andra, att språket var fullkomligt genomskinligt, att det var som om det inte fanns till. Men nu kan vi bara känna vår egen tanke (vare sig vi talar eller lyssnar) och ordet. Vad som händer på andra sidan ordet vet vi ingenting om, annat än j ust genom ordet. Och orden är, för att använda Lefèbves bild, som regndroppar på en vindruta: om den som kör fäster blickarna på dem, ser han inte vägen bakom dem. Det är när vi inte fattar tanken som vi märker orden och genom ett egendomligt felperspektiv tillskriver vi den talande våra egna reaktioner: vi tror att författaren har haft svårt för att uttrycka sig och att hans ord är ”sökta” eller hans uttryck felaktiga, när det är vi som har svårt att uppfatta, hakar upp oss på orden eller feltolkar uttrycken. Så t. ex. frapperas vi i ett främmande språk först av orden, medan vi i vårt eget främst märker tanken (eller åtminstone borde göra det). En översättare frestas att ordagrant tolka de eventuella bilder vilka inne-slutes i ett uttryck som för den som talar språket kanske uppfattas som en kliché vars ursprungliga, bildliga innebörd för längesedan glömts. Inom vårt eget språk finner vi andra språkvanor än våra (barnspråk, slang, dialek ter) speciellt pittoreska och betraktar dem gärna som mera ”talande”. Ju mer vi fäster oss vid språket, desto större makt får det. ”Fly undan orden, så förföljer de er. Förfölj orden, så undflyr de er” säger Paulhan. Att orden inte äger någon ”ursprunglig”, ”ren” innebörd, visar Paulhan i ”L’illusion de 1’étymologie” (i Cahiers de la Pleiade XI) — den påhittade, falska etymologien tycks t. o. m. mera fruktbärande än den vetenskapliga, eftersom den framkallats genom tankeansträngning. Vi kan inte komma ifrån att vårt språk är konventionellt, och det är just detta som väcker vår misstro mot det. Gentemot ”terroristerna” står ”retorikerna” som anser att först tack vare orden blir det otydliga tänkandet tanke. Så t. ex. Valéry som sätter ”hantverket” över ”inspirationen”. Det är sant att vi inte känner idéerna annat än genom orden, men vi fruktar ständigt att dessa skall deformera dem. De två är ständigt förenade, samtidigt som vi betraktar dem som två skilda saker. På samma sätt tvingas estetikerna att betrakta form och innehåll som på något egendomligt sätt identiska och ändå olika, (enligt Croce: ”innehåll och form måste skilj as i konsten men de kan inte var och en för sig betecknas som konstnärliga, eftersom endast deras inbördes förhållande till varandra är konstnärligt” även detta en motsägelse) . Paulhan söker lösa, eller åtminstone formulera frågan när han säger att ord och tanke, form och innehåll är likgiltiga eller ekvivalenta, dvs. att den ena ständigt kan ersätta och ersätter den andra, utan att de är detsamma. Detta är givetvis inte en klar sats, ett fastslaget, statiskt begrepp utan ett försök att redogöra för ett mysterium, en ambiguitet som präglar hela vår tankevärld. Ty vår tankes uppfattning om sig själv är behäftad med samma ambiguitet: den är sig själv och samtidigt sitt eget objekt, dvs. inte sig själv. Och inte nog med detta, utan själva iakttagandet påverkar det iakttagna föremålet så att vi till sist endast kan vara medvetna om själva iakttagandet. Samma paradox i fråga om verklig 114