ORDLEK ELLER TANKESPEGEL hetens förhållande till vår tanke: vi känner tingen endast genom vår erfarenhet, verkligheten genom vår tanke om den, vi skapar oss en bild av den som vi aldrig med säkerhet vet i vilket förhållande den står till verkligheten. Samma paradox häftar vid allt mänskligt eftersom människan ständigt är tudelad, och ständigt ifrågasätter sig själv. Enligt Lefèbve visar oss Paulhan ”att det finns en sanning, men en sanning som befinner sig i skeendet, en verklighet som vi endast kan tänka genom att realisera den — och denna realisering skulle utgöra vår djupaste plikt gentemot oss själva”. Paulhans metod blir sålunda att följa först den ena linjen, därefter den andra, att driva allt till sin spets, samt hela tiden, efter varje ny upptäckt underkasta själva den metod som fört fram till den, samma granskning, dvs. en sorts ständig pendling, som dock inte sammanfaller med den bekanta hegelianska valstakten, utan som är en smidigare, uppenbart vanskligare metod. Riktigt ur mysteriet kommer Paulhan aldrig, och har förmodligen inte heller ambitionen att göra det. Om man föreslog honom något dylikt skulle han förmodligen anse det som något absolut livsförnekande. Med en sats som ”Tänka som sig bör består först och främst i att lämna plats åt mysteriet” kan man givetvis inte bygga en fast filosofi och för livet likaväl som för poesin tycks Paulhan inte ha annat råd att ge oss än det han i slutet av sitt förord till ”Poètes d’aujourd’hui” (Ed. Clairefontaine) lämnar den unge diktaren, nämligen att ”inte låta visionären komma alltför väl överens med hantverkaren” och när han visar oss diktaren plugga fysik och vränga ord, skriva korta och långa verser, kort sagt, om han än skulle verka absurd eller barock, fullföljer han i alla riktningar sin tanke som om där inte fanns något språk, sitt språk som om där inte fanns någon tanke — och är för övrigt fullkomligt lugn i trygg förtröstan att allt kommer att ordna sig till sist och att mysteriet kommer att spela in, desto mera hänförande eller fruktansvärt ju strängare diktaren hållit det tillbaka. Paulhans tes om den ständiga paradoxen, den ständiga ambiguiteten svarar på ett träffande sätt mot existentialismens sats om valet som vi aldrig kan träffa utan att alltid ha dåligt samvete för att vi inte valde annorlunda, men där Sartre utpekar tragedi försöker Paulhan, med ett leende och en för några kanske upprörande kvietism slingra sig undan till en sorts ständigt skiftande tredje ståndpunkt. Vår tid kräver, synes det, ett ”antingen eller” och han svarar vänligt men bestämt ”både och”. Det är ett svar som i grund och botten är mera positivt och i alla händelser inte livsförnekande, eftersom det inte bara är ett accepterande av vårt livs oundvikliga dualism utan även ett ständigt sanningssökande (trots att det är en sanning med litet s) och ett ständigt vaket kritiskt sinne. 115