VAD SKRIVER DE HÄRNÄST? 1 det jörsta och andra numret av BLM — februari och mars 1932 — fanns en enquète med ovanstående rubrik, där en rad författare redogjorde för sina närmaste litterära planer i en samling svar som det inte minst i dag är roligt att läsa. Vi har, som en anknytning till de 20 år som gått, velat väcka frågan igen och har riktat den till de författare som då svarade plus några som då inte var i tillfälle att svara eller som framträtt senare, valda bland skilda generationer. Vi skulle egentligen ha velat fråga ett betydligt större antal författare, men utrymmesbristen, som var kännbar redan 1932, har inte lättat nämnvärt sedan dess. SIVAR ARNÉR Jag vill göra något som handlar om lydnad, självständighet och nihilism; om hur varje människa lever på många plan och hur somliga är elastiska eller slöa nog att kunna det, medan andra mådde bättre av att hålla till på ett och i ett och annat fall också kommer dit; något som ska vara vitalt och sammanhållet som en gammal konsert och ändå ge mycket mer utrymme än den åt djävulen; något som förenar berättelsens imperfekt med den inre monologens presens och historiens fantasimöjligheter med nuets angelägenhet; något som är mycket dramatiskare än livet nånsin kan bli, därför att livet ju är så eländigt okunnigt om komposition och koncentration. Något där första ordet ännu inte är skrivet. Och det som inte hunnit längre känns alltid irriterande och bra. ERIK ASKLUND Som svar på BLM:s enquète kan jag meddela att jag just sammanställt en volym stock-holmsskisser, som utgör ett slags hyllning till min födelsestads 700-årsjubileum. Det är en blandning av gammalt och nytt, men jag hoppas det ska bli en vacker bok med illustrationer av Charles Gl. Behrens. Sedan hoppas jag ju få fortsätta vad man kunde kalla ”Manne-serien” och till de föregående volymerna, ”Manne”, ”Röd skjorta” och ”Mormon Boy” foga åtminstone ännu en. Jag har i alla fall titeln klar. ”Kamrat i Klara” ska den heta. WERNER ASPENSTRÖM Vad jag skriver härnäst vet jag inte, men vad jag vill försöka skriva är en sorts prosa-legend med utgångspunkt från en uppståndelsevision. Således inte bara en lyrisk stäm-ningsupplevelse, som benas upp och tänjs ut och förvandlas till ett stillastående prosastycke. Men inte heller en roman med dess nödvändiga myller av enskildheter och dess krav på psykologiska orsakssammanhang. Jag skulle för övrigt inte kunna skriva en roman, man måste nog ha ett starkare verklighetssinne, man måste exempelvis kunna skildra individuella människoöden — människor som inte är inneslutna i betraktarens eget landskap. Några år bodde jag invid en stor kyrkogård i närheten av Stockholm. En försommarnatt såg jag eller trodde mig se hur de döda i otalig mängd strömmade ut från kyrkogården och försvann in i villaträdgårdarna och i skogen däromkring. Jag tänkte på allt som skulle 123