VAD SKRIVER DE HÄRNÄST? hända men fann att detta var ju ingenting nytt utan någonting som alltid pågår, fastän i mindre skala och på ett mindre påtagligt vis. Oupphörligt tränger sig de döda mellan de levande, trakasserar och förlamar oss, frestar oss ständigt till otrohet och bortvändhet, be-mäktigar sig de bästa av våra känslor. Livet är så kort och vanskligt nog även utan dessa gengångare, livet borde helt och hållet tillhöra de levande. Likadant är det i de stora sammanhangen, mellan folken. De döda gör sig ständigt påminda och hindrar på så sätt folken att nå enighet, de kräver att bli respekterade, att deras gravstenar vårdas, att deras traditioner fullföljs. Döden är personligt närvarande vid de flesta konferenser. Om det skulle den där prosalegenden delvis handla. Jag gjorde ett första försök för ungefär sex år sedan. Det blev dock bara skräp, stilen bar inte, jag kunde inte fylla ämnet. Nästa år gjorde jag ett nytt försök med lika torftigt resultat. Nu ville jag gärna pröva en gång till, men om det alls går att skriva kan det förstås bli ganska annorlunda. Kanske är det också så att ju mer man sysslar med poesi ju svårare blir det att komma på god fot med prosan? Övning lär dock inte skada. SVEN BARTHEL Jag håller inte på med något och vet inte vad det kan bli nästa gång. Men jag har inte tröttnat på skärgården. JOHANNES EDFELT Den samling dikter på vers och prosa som jag sedan åtskilliga år tillbaka har under arbete och hoppas kunna utge under detta år är ingenting annat än vad mina tidigare diktböcker varit: dialoger med mig själv, kri-stallisationer av de problem som för mig är livsviktiga men som inte har någon betydelse om de inte samtidigt är livsviktiga för en del andra individer i samtiden. Några av poemen är tillbakablickande, försöker fånga scener och gestalter ur en enskild människas levnad. Andra har ett vidare spelrum, har fått sin ram och fond bestämda av intryck under resor ute i det mer eller mindre sönderslagna Europa. Men alla dessa dikter har strängt taget ett gemensamt ämne och deras tema tillhör ett inre plan: de handlar om det som kallats för ”själens försvarsproblem”, om möjligheterna att uthärda i den tillvaro som blivit vår. Några av dikterna återger visioner av den medelhavskultur, som en gång präglade Människans bild i föredömlig klarhet och balans, den bild som i vårt katastrofala skede är hotad till livet, hotad av förvanskning eller utplåning. GÖSTA GUSTAF-JANSON En hel rad av år har jag sprungit långa omvägar för att slippa träffa folk som frågade mig, vad jag höll på med, men just nu förefaller det som om jag inte skulle behöva springa. Det är jag för resten oerhört tacksam över, även om jag inte är riktigt klar på mot vem eller vad. I alla fall har jag redan hunnit en bit på en ny bok. Och jag har titeln klar och ett utkast till omslag har jag också gjort. Men titeln och omslaget vill jag helst behålla för mig själv ännu så länge. Jag har en vidskeplig motvilja mot att släppa ut sånt i förväg. Ur vissa synpunkter är det ju ett slags hemlighetsmakeri man jobbar i, det gäller, bland mycket annat, att inte säga saker och ting för tidigt. (Jag har visserligen visat omslaget för min förläggare, men det skedde mot tysthetslöfte, och för övrigt gjorde jag det bara för att pigga upp honom, nu när det snart blir aktuellt med förskott igen.) Annars är det en roman jag håller på med. Den handlar om trasiga kärlekar. Men det är ingen nyckelroman den här gången. Det självbiografiska har krympt ihop alltmer, och det är jag glad åt. För resten blir man så blyg, när man försöker skildra egna kärleksupplevelser. (Det är då man blir oblyg, använder fula ord och sånt.) Och så blir det ju lätt 124