VAD SKRIVER DE HÄRNÄST? konstruerat, om man envisas med att hålla sig till vad som verkligen har ägt rum. Nu ljuger jag lite i stället och jag tycker genast att det hela verkar mer antagligt. WALDEMAR HAMMENHÖG När BLM erinrar mig om att jag för 20 år sedan besvarade enkätfrågan: ”Vad skriva de härnäst?” fylls jag av tydlig olust. För jag minns inte vad jag svarade den gången och hinner inte ta reda på det här nere från min franska landsortsstad. Men det anar mig att svaret var övermaga och tvärsäkert, eftersom jag då just hade debuterat med en prisroman. Det är på längre sikt ingen lycklig start för en ung författare. Nu, 20 år efteråt, känner jag mig minst av allt tvärsäker. De senaste åren har jag emellertid börjat överväga om jag inte är mogen att i all stillhet debutera som romanförfattare. Med 27 publicerade böcker, flera filmmanuskript, hundratals tidningsnoveller och artiklar bakom mig vågar jag hoppas att jag har klarat lärlingsåren. Det sägs ju att när en människa har nått 50-årsgränsen bör hon ägna återstoden av sitt liv åt att rätta till sina begångna misstag. Och en författare gottgör väl lämpligast sina litterära felsteg genom att debutera och försöka skriva bra, bättre, bäst. Alltså skriver jag nu på min debutroman. Den ska bli bra — om den överhuvudtaget blir färdig. Kanske bränner jag även den här halvfärdiga versionen: manuskript lämpar sig bra att göra upp eld med i franska kaminer. Det är svårt att skriva romaner. GUSTAF HELLSTRÖM Som svar på Er fråga kan jag meddela att jag för närvarande är sysselsatt med att — som den yrkesmässiga termen lär lyda — ”lägga sista hand” vid en roman som jag av och till arbetat på under de senare åren. Den är avsedd att utgöra sista delen i serien om Stellan Petreus. EYVIND JOHNSON Mina närmaste planer är att skriva några sidor om en person — romanfigur — som jag har snuddat vid då och då under de senaste åren. Sidorna blir möjligen något av de första kapitlen i en bok som ännu bara är mycket löst skisserad. AXEL LIFFNER Eftersom jag inte tror mig kunna veta bestämt vad som blir (färdigt) i det härnäst som man någon gång önskar skall förunnas en kan man ju spekulera. Då vill jag gärna skriva en romantrilogi. Första delen skall skildra människan i alla gångna tider, mot bakgrunden av kända och anade kultur- och historiska mönster. Del två skall ge ett utförligt referat och en klar analys av nutidsmänniskans situation, och tredje delen skall i visionär, realistisk form (en syntes av bl. a. Jules Verne, Aldous Huxley och William Vogt och ”The Hollow Men”) gestalta mänsklighetens framtid. Skulle jag därefter inte ha gjort mitt vill jag gärna skriva ett versepos om den fjättrade Don Juan av årgång 1950 e. Kr. Det händer väl annars att jag pysslar med små glanslösa dikter och med en roman om vilken jag ibland tycker mig veta det mesta utom hur jag skall få möjlighet att skriva den. ERIK LINDEGREN Att skriva poesi har sin tid och att vänta på poesin har sin. I varje fall är det så för mig. När uppbrottssignalen väl har ljudit tror jag mig dock veta att det har skett tillräckligt stora förändringar inom mig för att det skall löna sig att utforska dem. Poesin blir då en upptäcktsresa i ett land som ännu inte kartlagts. Eller — andra dagar — en främlingskänsla i ett välbekant landskap. De ögonblick och upplevelser i det förflutna som väntar på 125