VAD SKRIVER DE HÄRNÄST? att förverkligas i poesin erbjuder ju vissa fasta hållpunkter men ingår de mest oväntade och förvirrande kombinationer med ögonblickets syner, intryck och psykiska oväder — ofta blir resultatet endast bagateller och det dröjer innan man kan sätta in dem i större sammanhang. De föreställningar jag gör mig om målet, som det dock av någon anledning är förbjudet att avslöja, avgör huvudriktningen, och när jag känner mig alltför osäker om kursen tjänstgör ”automatismen” som ett slags kompass. Detta är som den upplyste läsaren förstår endast ett sätt att av för allom uppenbara försiktighetsskäl undvika att direkt besvara frågan. ARTUR LUNDKVIST Man förlorar med åren allt mer lusten att tala om sina litterära planer. Men en kort upplysning kan man ju alltid ge. Jag har inom kort färdig en bok, som åtminstone för mig ser ut som prosa. (En av mina skämtsamma vänner brukar fråga: ”Blir det en roman eller en aforism?”) Det är väl närmast en blandning av inre och yttre upplevelser, drömmar, fantasier, resor och ett längre parti från koloniallandet Malinga, där en del av världens galenskaper återfinns. VILHELM MOBERG Såsom svar på Eder förfrågan får jag härmed meddela att jag f. n. skriver på en roman, som jag givit titeln ”Invandrarna”. MARIKA STIERNSTEDT I januarinumret av BLM 1951 fick jag tillfälle publicera en essä, ”Ludvig Nordströms Fata morgana”, där jag sökt sammanfatta min egen syn på denna diktares ambitioner och mål i sin diktning. Det hade förefallit mig att intresse för honom och hans verk börjat göra sig gällande bland en del av de yngre littera turforskarna och min avsikt var att bjuda dem — eller andra intresserade — åtminstone en utgångspunkt. Essän i BLM tänkte jag mig som min enda insats i frågan. Den väckte emellertid mer uppmärksamhet än jag föreställt mig. Tidningsnotiser eller an-mälanden, plus många brev gick alla i samma riktning. Nu måste ni ge mer, man väntar nu på en fortsättning, så hette det. Jag var mycket tveksam. Det som andra tycktes betrakta som en självfallen uppgift, att inte säga en skyldighet, såg jag själv som ett ganska ömtåligt värv. Och hade jag då verkligen den antydda skyldigheten ? För ett hundratal år sedan skulle en sålunda interpellerad person ansett sig ha rätt att svara blankt nej och kanske för säkerhets skull skyndat att bränna upp föreliggande dokument. Men vår syn på värdet av kännedom om allt mänskligt har förändrats. Vad vi vet om andras impulser, tro eller otro, kort sagt om deras psykiska jag, eller ganske någon föredrar att kalla det deras själsliv, det förklarar, fördjupar och försonar oss med vår syn på oss själva, det ökar vår skatt av självkännedom. Faktum är dessutom att jag numera är ensam om att under en lång följd av år ha stått Ludvig Nordström nära. Alla de han intimast varit knuten till genom blodsband, är borta. De fåtaliga vännerna från barndoms- eller ungdomsåren, borta. Han skrev gärna brev och en del korrespondens ligger väl ännu kvar här eller där i landet. Men j ag tvivlar på att breven i fråga någonsin rört sig om annat än samtida debattproblem, eller problem rörande hans egen idévärld. Den flitiga brevskrivaren förblev trots ordflödet förtegen. Den reflekterande läsaren i våra dagar begär, mer än i gångna tider, att de i tryck framlagda litteraturhistoriska verken ska skänka något utöver en, om än aldrig så god stilanalys samt säkra data. Dessa verk, ofta resultat av stor möda, måste även bjuda fyllig biografisk information och presentera en över 126