VAD SKRIVER DE HÄRNÄST? tygande psykologisk förklaring. Först därmed tillgodoses atmosfären i verket med den begärliga syremättnaden. Om Ludvig Nordströms litteratur, om hans litterära ansatser kan småningom komma att skrivas hur många avhandlingar som helst; men hur ska forskaren lyckas till enhet sammanfoga de fina ledtrådar som från människans omedvetna och hemlighetsfulla inre måste till, innan ljus faller över sidorna i hans dikt, därest ingenting väsentligt om detta mänskliga material stått till buds? Det är här ”skyldigheten” kommer in. På grundval av LN:s och min stora ömsesidiga korrespondens, av mina egna anteckningar och fragment ur mina dagböcker, samt ur ett i regel mycket exakt fungerande minne, har jag alltså börjat hasardera försöket att till hösten 1952 hinna utkomma med en del första-handsmaterial, alltifrån år 1908, då LN och jag fick vår första kontakt, till 1936, då han definitivt lämnade det gemensamma hemmet. Något punkt och slut kommer inte. Materialet är stort och det är också till vissa delar bäst ägnat att i en mer eller mindre avlägsen framtid vidarebearbetas av andra. Men när föreliggande bok avgått till tryckeriet, får jag då äntligen ge mig i kast med en roman, till vilken jag har anteckningar från minst sex eller sju år tillbaka. Ja, ja, jag är långsam. Romanen skulle representerat detta års arbete, om inte ”skyldigheten” trätt till, trätt emellan. Som en störning, som en splittring, men kanske också som en lämplig pröv-ningsövning. Man får inte alltid skriva vad man tänkt. Väljer man alltid sin uppgift? Är det inte lika ofta, kanske oftare, uppgiften som utpekar oss? Varifrån — och hur? Makterna, sa Strindberg, och mot dem, vad man än må kalla dem, lönar sig inte att strida. Det slutar ändå med att de får rätt. SVEN STOLPE Vad jag kommer att göra, vet jag icke; där elefanten trampar, växer icke mycket gräs. Men vad jag borde göra, vet jag. Det första är att tillsammans med likasinnade skriva om svensk litteraturs historia, befria bilden från positivistiska förvanskningar och lägga som grund en anständig värdering, byggd på den fasta punkt som är det andliga livets självklara primat framför det icke-and-liga livets. Första etappen är vår latinska medeltid: där är nästan allting ogjort. Det andra vore att skriva en bok om drottning Kristina och där fylla ut, vad grundläggaren av modern Kristinaforskning, Curt Wei-bull, icke hunnit med: visa upp den verkliga arten av hennes författarskap, där kärnan är katolsk mystik och icke cynisk livsvisdom; göra slut på alla dumheter om att hon låg i säng med en kardinal och översätta barocktidens korrespondens-klichéer till begripligt språk; samt slutligen: visa upp, att motorn bakom hennes aktivitet efter avflyttningen från Sverige icke i första rummet är att försäkra sig om goda inkomster utan att driva en från början till slut konsekvent katolsk idé- och realpolitik. — Den boken kanske jag kan utfästa mig att få färdig. Och skönlitteratur? Allmänheten kan vara lugn — j ag skall icke besvära. KARL VENNBERG Just nu känns det inte som om det fanns något härnäst. Och det skulle nog inte tjäna mycket till att ge sig ut på jakt. Om jag verkligen tyckte mig finna ett härnäst, skulle jag säkert inom kort ha bedragit både det och publiken med en ovissare framtid. Och det kan vara onödigt. 127