TEATERKRÖNIKA av EBBE LINDE Nordiskt denna månad. Rundquist För första gången under alla de år jag skrivit månadskrönika i denna tidskrift har det slumpat sig så att det nordiska repertoar-inslaget både kvantitativt och kvalitativt har dominerat över det utländska. Göteborgs stadsteater har spelat svenskt på båda scenerna under hela januari, Strindbergs ”Advent” och bröderna Sjöbergs ”Kvartetten som sprängdes”. Dramaten har visat H. C. Bränners ”Syskon”, som behandlades i förra krönikan, och Per E. Rundquists ”Kalla mig Ismael” (premiär på Lilla Scenen den 28 dec.). Också på andra håll har nordiska pjäser legat väl framme. Det talas så mycket om trettital och fyrtital och femtital, men vad är det egentligen? Ett mycket för mekaniskt utlopp för behovet att söka litterära gruppbildningar. Om det inte vore så att en tillfällig överensstämmelse i debutår av modet ansågs mer diskriminerande än en djup inre släktskap, så skulle väl ingen tveka om att placera H. C. Bränners och Per E. Rundquists pjäser inom samma moderna strömning, individualpsykologism eller dissek-tionism eller vad man vill kalla den. Tennessee Williams är ett tredje namn som ger sig. Denna riktning är inställd på att dissekera själsliv, men inte monumentala eller demoniska, som en äldre teaterpsykologism, utan företrädesvis hysteriska och småhämmat vardagliga. Symboler och symbolhandlingar används ymnigt, särskilt av Williams förstås, men mest som sprättkniv och inte så mycket för att komprimera pjäsens tema eller skapa stämningsmagi, så som skedde i den egentliga symbolismen. Dessa pjäser bör följas med ”Vardagslivets psykopatologi” i ena handen som man hör på en opera med partitur. Förloppen upprepar sig i vissa huvuddrag, det är frigörelse och intrassling, och till och med situationerna graviterar tydligen mot släktskap, t. ex. ”Kalla mig Ismael” och ”Linje Lusta”. I båda är det spänningsförande mo mentet att en familj invaderas av en hemlös släkting — där en svägerska, här en svåger — och att maken, resp, makan, reagerar med ovilja mot störningen över en klangbotten av sexuell attraktion. Färgerna är omkastade, korten omblandade, men i stort sett desamma. Den hysteriska Lola har drag av Stanley i sin situation, och av Blanche Dubois i sin karaktär; hennes make Frans överensstämmer i mycket med Stanley till karaktären (sundheten och det kompakta oförståendet) men är utan dennes animaliska charm. Paret fick på Dramaten ett lysande utförande av Irma Chris-tenson och Anders Henrikson. Dottern, den sextonåriga Merit, som särskilt i romanen är förtjusande skildrad, spelar snarast Stellas vänliga roll, men erinrar än mer om Rosa i ”Den tatuerade rosen”. Helt utan motsvarighet i Tennessee Williams’ typgalleri är däremot Mikael, den ofrivillige intränglingen, rekonvales-centen från ett nervhem, med sin skygghet och ömtålighet och sina eviga cigarretter. Jarl Kulle gestaltade honom oförglömligt. Sjuksystern Inez, som också tillhör bokens mycket levande croquiser, är i den dramatiska koncentrationens intresse nästan helt bortopererad ur scenversionen. Av det som anförts torde framgå att det var en föreställning med stora förtjänster, och en pjäs med tillräckligt mycket äkthet i för att inte kunna undgå att intressera; men något dramatiskt konstverk i klass med Williams’ eller ens Bränners var det inte fråga om, utan just en dramatiserad roman, och mycket konstlöst utförd, det må sen vara författaren själv som verkligen har verkställt dramatiseringen, eller någon annan. Nu tillhör inte jag de allra mest emfatiska beundrarna heller av romanen. Jag tycker den är mycket skicklig i tekniken och äkta i iakttagelsen, men jag finner att den skattar en smula för mycket åt det vanliga svenska felet att offra tiotusen ord på en karaktär som inte är mera komplicerad än att man har den klar efter tusen. (Det gäller framför allt Lola, mindre Mikael och bifigu- 128