TEATERKRÖNIKA rerna.) Men i alla fall, det går fortare att läsa än att se, det är varför realism blir mindre tröttsam på bladet än på scenen i längden. Och i romanen kan författaren direkt stiga över från yttrad replik till inre monolog utan att bli missförstådd, fast han inte ens ägnar övergången ett skiljetecken. Däri ligger en god del av romanens belysande möjlighet och stilistiska behag. De saknas på teatern. De brottstycken av inre viskningar som Mimi Pollak då och då lät vråla ur högtalare, erbjöd ingen ersättning. Mystifikationen med titeln irriterar än mer än vid läsningen. Det där vampyrnamnet Ismael: vad menas egentligen, undrar vi med Frans. Moby Dick är ju så ovidkommande som möjligt, och associationerna ”is” och Mikael verkar otillräckliga. Möjligen vet författaren inte själv. Det skulle inte förvåna om han gått efter ett infall, någon av honom själv ogenomskådad perseve-ration. Kan Dorés bibel ge förklaringen? Jag minns därifrån en patetisk bild med den förkastade Ismael i nattlinne (så tydde jag det), liggande i öknen försmäktande; den hade stark emotionell verkan på mig själv, när jag var barn. Nog med kritik och kommentarer till en beaktansvärd föreställning, väl värdig Dramatens centrala uppgift. Zetterholms ”Tiger-Harry” Tore Zetterholm är kanske mindre betydande som intim psykolog än Rundquist — fast det väl inte behöver vara så definitivt bevisat — men hittills är det nog han som framstår som det större dramatiska löftet. Redan ”Simon trollkarlen” hade rent teatraliska kvaliteter som ”Kalla mig Ismael” knappast har, och kom av referat att döma inte illa ifrån en jämförelse med samtida engelska variationer över samma tema, t. ex. James For-syths ”The Medicine Man” och Alan Peters’ ”Across the Golf”. I ”Tiger-Harry” som handlar om något så dagsaktuellt som skinnknut-teriet, har Zetterholm gått ytterligare mycket framåt i stringens och scenisk effekt. Man märker med välbehag att man sitter och tittar på en pjäs, som verkligen har tänkts som skådespel från början. (Premiär Linköping 4 jan.) Enligt Zetterholms analys är det samma kraft som får de unga att knattra i väg på hojen och som sänder en liten skamlig men lustfylld retning nedför ryggraden på oss litet var när vi läser om att pansartrupper gått över gränsen: begäret att fylla ett tomrum med något påtagligt, med kraftutveckling, konkurrens och kamratskap bland annat, och att ”se döden åka på en blåsning”. Viktor (Max von Sydow) säckar ihop när han blivit utesluten ur representationslaget, sen han råkat köra över ett barn, som sprang ut på banan. För flickornas del är saken mera komplicerad. ”Gör mig illa så jag känner att jag lever”, utropar Mariann (Louise Bojar) till gladiatorn Harry (Tore Karte) som hon efter kort motstånd har glidit över till från den förbrukade Viktor; och en masochistisk inställning tycks ju vara det följdriktiga feminina komplementet till sådan karburatorabsorberad tigermanlighet. Men som det formuleras av en annan av bönorna i gänget, Bella (Nine-Christine Jönsson) : ”Här har man gått hela livet och inbillat sig att lyckan var att ha en kille med motorcykel, och så upptäcker man plötsligt att det är att ha en kille med bil.” — Det är mer än den retoriska komik det verkar, för i dessa ungas tankevärld är ”killen med motorcykel” och ”killen med bil” faktiskt antipoder; den ena representerande ögonblicket, fyrverkeriet och revolten, den andra inordningen, respektabiliteten, de sociala ambitionerna. Och klyschan uttrycker så mycket som den eviga könstragiken i att för kvinnan, i motsats till för mannen, är trygghet till sist ett större behov än spänning. Harry däremot vill inte gifta sig med Mariann, fast de går bra ihop, han tycker motorcykeln står så fint i källarn i kåken där han har sin ungkarlslya; och det är bara det naturliga slutet för honom, när han kör ihjäl sig. I motsats till en del andra anmälare tyckte j ag i stort sett det var ett utmärkt framförande i Johan Falcks regi och C. Johnsson-Cloffes scenbild. Särskilt gladde Louise Bojar, riktig och fin i allt utom schlagerframförandet, som det hade varit regins sak att göra något åt. Den avslutande talkören gick däremot flott. Speedwayklubben Vargarna hade utlånat störthjälmar och andra grejor, men deras ledande män förklarade vid tidningarnas intervjuer att man ingalunda kände igen sig. Det behöver inte Zetterholm ta så hårt; fast det kan vara att han bort se upp med litterär schablon litet mera här och där, särskilt i teckningen av Viktor. 4 BLM 1952 II 129