TEATERKRÖNIKA Grevenius, Chorell och Falk Herbert Grevenius’ komedi ”Lunchrasten — öppnas 4.30 f. m.” hade sin urpremiär i Göteborg den 12 nov. 1949 och behandlades då utförligt i dessa spalter (decembernumret 1949, sid. 803). Det var en strålande föreställning där bl. a. stockholmstonen var utmärkt träffad, trots att Ludvig Gentzel i en av de bärande rollerna (som polisen-kaféinnehava-ren) talade bred göteborgska. Paradoxalt nog var den genuina lokaltonen långt mindre utpräglad när pjäsen den 11 jan. hade sin stockholmspremiär på Intiman, bara tio minuters väg från sina inspirationsmarker. Sin största tillgång hade den nu i den gamla galantan Hjördis Pettersson, som också var med och drog sitt mäktiga strå till urpremiären och knappast hade blivit sämre på de tre åren. I den kvinnliga huvudrollen, som kaféflickan Bojan, figurerade Eva Henning, slank och attraktiv. Det var för galet att hon inte kunde få sin student, tyckte vi nu alla. Walentin Chorells monodram ”Madame” inledde en av allt att döma långvarig sejour på Kammarteatern i Stockholm den 8 jan. (urpremiär). Det är veterligen Chorells tredje pjäs — mellan ”Fabian öppnar portarna” och denna ligger ”Haman”, som startade den första säsongen på den svenskspråkiga Kammarteatern i Helsingfors i höstas. ”Madame” är en f. d. firad skådespelerska, som i det längsta hänger fast vid det förflutna, talar med trotjänarinnan om engagemang som inte finns, kallar gröten kyckling och vattnet champagne, osv. Allteftersom pjäsen fortskrider nödgas hon kasta fiktionens fjädrar av sig, men det yttersta hoppet att Gud har en teater i himlen släpper hon inte, och i det går hon att möta Döden, sin sista regissör. Det är en monolog, som Cocteau skulle applådera, så skickligt är den gjord, ej utan humor, men med en dosis kallt beräknad sentimentalitet. För denna roll hade man förvärvat Tollie Zellman. Hon gav den hänsynslöst och illusoriskt, varför personvalet vunnit pris. Inte av mig. Jag vill ha en ung och otvetydigt vital skådespelerska för en sådan roll. Jag avskyr alla rollbesättningar, som spekulerar i sensation eller pikanteri genom att tillåta glidningar mellan konst och privatliv, om också blott i publikens fantasi. Tollie Zellman har varit utsatt för detta slags smaklöshet förut, i film, och hon är för god för det. Sarah Bernhardt var säkert skröpligare, när hon sista gången lade en värld för sina fötter, men hon gjorde det inte med att spela åldrig och lytt ”slocknad stjärna”, fast det kunnat bli mer realistiskt, utan med ”Örnungen”. Det vore värt få se Tollie Zellman i ”Mollusken” än. Sin härligt personliga replik har hon i behåll, det är bara kroppen som vacklar. Det kan vi bortse från, om blott rollen kräver och tillåter. Vi har väl dock vuxit ur den naiva medeltida realism, som förläde brottslingars tortyr till scenen, för att i moraliteterna illusoriskt framställa de marterade helgonens plågor. Som förpjäs gavs enaktaren ”Din ros, lilla syster” av Gunnar Falk, som är engagerad inom Riksteaterns sekretariat och vann Fibs och Dramatikerstudions dramatikertävlan år 1950 med ett annat, större stycke, ”Sånger till bröllop”, vilket hittills förblivit ouppfört. Enaktaren visade sig vara en något utdragen och stillastående stämningsfantasi över det inom modern dramatik välkända temat att det är de beskäftigt friska som egentligen är sj uka, och de sinnessjuka i jämförelse därmed på sitt sätt sunda. ”Giv Kejsaren Støvet!” Låt mig avsluta denna nordiska avdelning med några personliga intryck från den urpremiär, som har varit månadens mest uppmärksammade i Danmark, Mogens Lincks ”Giv Kejseren Støvet!” på Det Nye Teater (4 jan.). Sensationen kom här av att Det Kongelige Teaters ledning hade antagit denna debutpjäs till spelning, men att den riksdags-kommitté, som är dess högsta censurmyndighet, förbjudit uppförandet, med motiveringen att stycket låg under de konstnärliga anspråk som man måste ställa, och att dess tendens inte överensstämde med landets politik. Förra delen av motiveringen är det inte så svårt att till nöds acceptera efter åskådandet, men den senare förefaller ju både betänklig och abderi-tisk. Kritik får väl anses värd att lyssna till i en västerländsk demokrati, om den är talangfullt framställd, och är den inte det bör det väl vara den bristen som fäller, inte munkavle och maktspråk. ”Giv Kejseren Støvet!” visade sig vara en tämligen ordinär dansk komedi, som helt håller sig på Soya-Kjeld Abell-lin j en, huvudfåran i landets dramatik för tillfället. Vi förs in i en borgerlig familj med internationella namn, men inhemsk prägel, där familjemedlemmarna 130