TEATERKRÖNIKA är ungefär så gemytliga och så korrumperade som borgare brukar utmålas i sådana pjäser. Familjefadern är ordförande i fredsföreningen, men har sablar på väggen. Frun svärmar för en flygel, fast ingen kan spela, för familjen Nasius har en, och ena sonen bara tjatar om en motorcykel. Den andra sonen gör husan med barn och dottern hjälper aldrig köksan med disken. I denna småsjaskiga familj dyker det upp en främmande inackordering, som har hyrt det lediga rummet, som frun satt in annons om. Att han är något övernaturligt begriper vi strax, ty han visar sig genast veta allt om alla, och om inte förr bör vi förstå det sen han en gång blivit överkörd med bil och en gång störtat ut genom fönstret, men kommit tillbaka lika pigg båda gångerna. Frågan är bara om han är en ängel, eller Gud, eller Förnuftet, eller Livet. I sista akten har det utbrutit krig, då får han tillfälle meddela att man hellre bör ligga på rygg och se på blommorna än medverka, och i det sammanhanget meddelar han äntligen att han är Samvetet, och ger recept om framtiden. Det hela har mycken välmenthet men icke mycken skärpa, varken i satiren, formuleringarna eller tankens kraft. Också framförandet var rätt ordinärt. Kanske att Gunnar Lauring som husfadern fick tillfälle höja sig en aning över medelmåttet, knappast Edvin Tiemroth som den mystiska figuren. Svend Andersens dekorationer framställde ett drawing-room i en sorts färglagd småkubism, som tycktes tillhöra det mera meningslösa i världsalltet. Hade det inte varit för censurreklamen skulle föreställningen säkert glidit ganska obemärkt förbi. Nu satt publiken på spänn och applåderade livligt allt som kunde låta antimilitaristiskt, t. ex. bara fadern ber sonen byta ut uniformen mot en nattrock i en av de första replikerna. Det var samma förbluffande hämningsfria grin som hälsade motståndsmännens komiska krigsbra-vader på Alléscenen i höstas, i Denis Cannans ”Captain Carvallo” (”Kaptajnen søger Nat-kvarter”). Några entusiaster för militär heroism blir danskarna nog aldrig, med eller utan ockupation, med eller utan atlantpakt. Det är inget att göra åt saken. Och tack och lov för det. Övriga teaterhändelser i Köpenhamn har varit Thorkild Rooses iscensättning av Kaj Munks ”Egelykke” på Folketeatret, vilken i allt väsentligt visade sig vara en överflyttning av hans tidigare uppsättning på Det Kongelige; framförandet av Bränners ”Syskon” på na- tionalscenen, en föreställning som av danska jämförare anses bättre än Dramatens, men på svenskar gör ett tamt intryck; och slutligen Bodil Ipsens rentré på scenen i Tjechovs ”Körsbärsträdgården”, som på Frederiksbergs Teater omsider har remplacerat Tennessee Williams’ seglivade tatuerade ros (24 jan.). Månens och whiskyns floder För den dramatiska sidan av The Festival of Britain i fjol ansåg man sig behöva ej blott Fry och Shakespeare et consortes, utan även glansen av en ny författarstjärna. Till den ändan ordnades en tävling och ur den skakades fram namnet N. C. Hunter och debutpjäsen ”Waters of the Moon”, som begåvades med ett pris och en förstklassig besättning med Sibyl Thorndike och Edith Evans i spetsen och premiär på Haymarket den 19 april i fjol. Presskritiken blev inte lika frikostig, det talades om förgrovad Tjechov och Theatre Newsletters anmälare beklagade att han trots den mycket individuella teckningen av de olika figurerna inte kunde tro på en enda av dem. Om den saken kan vi nu själva döma, sedan Alléteatern i Stockholm importerat stycket och under namnet ”Slott på månen” satt det i aktion den 25 januari. Eller rättare sagt, det är mycket svårt att döma, eftersom blandningen av ryskt inflytande, engelsk verklighet och engelsk litterär schablon på den svenska scenen oundvikligen späds på med originella svenska drag just där den blir som mest levande, t. ex. i Margot Rydings ordkarga pen-sionatstant eller Sven Lindbergs skygga flyktingstyp, som till råga på blandningen skall vara österrikare. Det gäller en grupp människor på ett billigt landsortspensionat, knaper medelklass, och deras oförmodade kontakt med nykomlingar, som i alla avseenden är mycket rikare. En kontakt som omtumlar, smärtar, upprör och drar förbi. Spännande är det inte ett dugg, skall pjäsen leva på något så är det på de mänskliga perspektiven och melodin, som hos förebilden Tjechov. Och det är inte utan att den gör det också, åtminstone en bit, även i den svenska föreställningen, som faktiskt inte är så dålig (regi Georg Funkquist). Barbro Hiort af Ornäs som fått ansvaret att axla Edith Evans’ stora roll klarar sig från den på sitt eget urbana sätt och ganska hyggligt. Brit Ängström är en ungdom, som fick applåd för de takter hon visade i den scen där hon har sitt stora utspel. 131