TEATERKRÖNIKA Är detta en komedi i moll, så går Malmö stadsteaters irländska succé ”Hederligt folk” så mycket mer deciderat i dur (4 jan.). Författare är Paul Vincent Carroll, vars ”Shadow and Substance” gick på Dramaten 1944 med Lars Hanson och Frank Sundström under namnet ”Den heliga enfalden”. Den pjäsen har för övrigt blivit klassisk i Storbritannien och Amerika och syns där gå i repris på något håll nästan varje år. Samma öde väntar kanske denna uppsluppna historia, som annars är så helt olikartad. Dess engelska namn har på Irland varit ”Chuckeyhead Story”, i England och Amerika ”Border be damned!”. Chuckeyhead är ett litet samhälle på gränsen mellan fristaten och Ulster, vilkets hederliga invånare samt och synnerligen lever på smuggling. Till denna gudsförgätna avkrok sänder fristatsregeringen en blåögd inspektör utan människokännedom, men utrustad med den mest patriotiska idealism och de mest oinskränkta fullmakter. Det blir en roande dragkamp innan han avväpnas av småskollärarinnan Rita Roonan, som är en fräsande frisk och rödhårig typ med hjärta för allt mellan flygare och smugglare, och som på slutet avslöjar sig hart när som Irlands egen oförbränneliga genius. Första akten visar oss alla smugglarna samlade på bykrogen, där den glada barflickan Margreth Weivers residerar och dit smuggelgods och oroande rykten om inspektören kontinuerligt inlöper. Den akten bjöd i Mats Johanssons regi över lag på ett komedispel som stod i en klass för sig själv bland allt av den arten, som under månaden visades i riket. Sedan sjönk ju föreställningen betydligt, mest för att Sigrid Lindström var så uppenbart otillräcklig som Rita. Men en som höll stilen in i det sista var Georg Ärlin, helt festlig som bypolisen, en korsning mellan Don Quixote och Albert Engströms koling. Han går från klarhet till klarhet. Patrick och Ustinov Naturligtvis sänker vi oss litterärt ett trappsteg när vi går från dessa dock icke alltför banbrytande ting till Peter Ustinovs nikteldar och John Patricks strömlinjeformade underhållning. Den senares senaste alster, ”The Curious Savage”, hade sin urpremiär på Martin Beck Theatre 24 okt. 1950 och sin europapremiär i Uppsala nu den 25 jan. under namnet ”Hjärtats dårar”, som är idiotiskt i över kant, även för denna pjäs. Temat är detsamma som hos Gunnar Falk ovan, men vrängt i grovhudad komik. I senatorsfamilj en Savage finns det en arvtant, som envisas att ge bort pengar för ro skull till ändamål, som släktingarna finner flugiga. De får henne förklarad otillräknelig och satt på nervhem; där får hon sällskap med fem andra patienter, som alla är snurriga på var sitt sätt, men snälla och charmerande som människorna i en tidig pjäs av Saroyan. Hon drillar släktingarna så de nödgas släppa ut henne igen (har den ena att gräva i Vita husets växthus och den andra att sprätta upp valfiskar på Naturhistoriska museet under uppgift att hon har sin penninggömma där), men vid det laget har hon lärt sig älska sina oskyldiga kamrater så doktorn får lov att övertala henne med stora etiska bokstäver för att få henne att lämna dem och gå ut i den så mycket elakare världen. Jag har en djup idiosynkrasi mot pjäser av detta slag, därför att jag tycker sinnessjukdom inte är något att skämta med, och därför att det är så grundfalskt att sinnessjuka skulle ha lättare än annat folk att fördraga varandra. Men det glädjande bragte i alla fall bevistandet, att jag för första gången såg en smula ansats till samspel på Uppsala stadsteater. Därtill några individuella skådespelerskeinsatser, som var bra. Kerstin Göranders schizoida målarinna stod för sig, den enda som präglades av en makaber realism mitt i skojet. Men jag bekänner att jag hade ett visst nöje också av Dagny Linds enklare tag som Ethel Savage, av Fylgia Zadig som Lilly Belle, hennes uppskärrade dotter, och av Agneta Prytz som den mycket oskyldigt nymf omana Fairy May. En pjäs som lever högt på samma schablon som Mogens Lincks, dvs. på det där med övernaturliga varelser som dyker upp och vet allt, är Ustinovs ”Love of Four Colonels”, som signalerades från Uppsala i novemberkrönikan, och den 18 jan. upptogs av Nya Teatern i Stockholm i ny översättning och regi av Per Gerhard (”Överstarnas kärlek”). Här gjorde Bengt Eklund svartängelns roll. Han kopplade inte in på alfspåret, som Ingvar Kjellson gjorde i Uppsala, utan höll sig till trolleri-professorsmodellen, så som Ustinov själv spelade i London. Det var inte helt suveränt, men dock säkert Eklunds bästa insats hittills. Också i övrigt hade given förtjänster. Man slapp det falska djupsinne, som tyngde takten i Uppsala, och att överstinnorna skurits bort 132