TEATERKRÖNIKA kunde bäras, det som fanns kvar både räckte och blev över. Men stilparodierna, spexets roligaste del och raison d’ètre, förlorade all sin lustighet genom för grova gags. Maj-Britt Nilsson är ju bedårande som sådan, och skulle väl ha mycket större förutsättningar som Törnrosa och skönhetsideal än vad Agneta Prytz någonsin kan ha. Men den franska Marivauxstilen har hon missuppfattat (det visade hon redan i ”Så tuktas kärleken”) och av Tjechov synes hon fatta platt intet. Inte Bengt Eklund heller. Och tydligen inte ens Per Gerhard, vilket är allra mest betänkligt, med tanke på att han skall släppas loss som egen direktör på Vasateatern till hösten. Clifford Odets och Arthur Schnitzler Nu återstår ännu att nämna om två stock-holmsföreställningar denna premiärrika ny-årsmånad (och då förbigår jag ändå lustspelet ”Premiär nästan måndag” i Norrköping med Edvin Adolphson, och Nils Poppe i ”Lorden från gränden” i Hälsingborg). Blancheteatern bjöd den 10 jan. på Clifford Odets’ ”The Country Girl”, kallad ”Come back”; pjäsen har under annat namn gått i folkparkerna och Östergötland, har kort omnämnts i dessa spalter (BLM okt. 1951) och kan därför nu behandlas ännu kortare, trots att föreställningen inneslöt suggestiva scenbilder av Harald Garm-land och flera goda skådespelarinsatser, därav en direkt betydande. Det var Georg Rydeberg, som stod för den sistnämnda, såsom den alkoholiserade skådespelaren Frank Elgin, som förmås till en come back. Så som hela pjäsen om-accentuerades genom hans överraskande mäktiga spel, tvangs man inse att, som det står i texten ”även om detta inte är stor litteratur så kan det ge anledning till alldeles förbannat bra teater”, ifall nämligen den kvinnliga rollen haft jämbördig besättning (ej nödvändigt Karin Kavli), så som Ruth Stevens vid alla goda ansatser ingalunda kunde ge, men som säkerligen skedde vid urpremiären den 10 nov. 1950, där paret spelades av Paul Kelly och Uta Hagen. Fast man kan å andra sidan hålla med den kritiker som vid det tillfället tyckte att Odets lagt onödigt tjockt med sekunda filmfernissa på sitt fina uppslag; det ursprungligen predikantmässiga slutet har dock sedan det tillfället uppenbarligen blivit mildrat. En Broadwaypjäs. Och därifrån till der Wienerring och Stockholms Ringväg. Sporrad av filmen ”Kärlekskarusellens” framgång och Arthur Schnitzlers arvingars pryda förbud satte Boulevardteatern den 17 jan. in ”Ringdans” (”Reigen”), den kända serien erotiska tablåer med kärlekspar, som hänger hop med varandra som länkarna i en maskroskedja. Av alla pjäser som omnämnts i denna krönika torde denna vara den enda som har sin säkra plats i litteraturhistorien. Det var svensk urpremiär. Och Schnitzler har hos oss nätt och jämnt spelats sedan 1922—23, då ”Älskog” var en stor succés på Dramatens filial vid Engelbrektsplan. Stor publiksuccés fick Boulevard också nu. Ändå känner man sig inte säker på att föreställningen får kallas historisk, helt enkelt för att den var alltför amatörmässigt hopblåst och föll alltför långt från päronträdet, med grova karikatyrklatschar där Schnitzlers raffinerade nyanser och fina nålstick borde stå. Bengt Blomgren gjorde den färgstarkaste och mest chargerade figuren som poeten Bibitz, utan tvivel mest i regins anda, som begripligt är, ty denna var hans egen. Knappalunda mest konform med Schnitzler. Men man har roligt åt en föreställning av en personlig, fräck och skicklig pjäs nästan hur det spelas. Och de egenskaperna har nu ”Reigen”. 133