BOKRECENSIONER ÖVERSÄTTARENS BEDRIFT OCH LÄSARENS DILEMMA Bertil Malmberg: Idealet och livet. Klassisk diktning i översättning. Bonniers 1951. 12:50. Karl Asplund: Tricolor. Fransk lyrik från ett sekel. Bonniers 1951. 10:—. Per Erik Wahlund: Återsken. Lyriska tolkningar. LT:s förlag 1951. 6:75. Carl Magnus von Seth: Dikter av Sidney Keyes. Wahlström & Widstrand 1950. 4:75. Per G. Ekström och Arne Lundgren: Dikter av Ribeiro Couto. Gumperts 1951. 5:—. Egentligen borde översättningar av dikter aldrig utges i bokform utan att originalen trycktes som parallelltexter. Kanske förlagen därigenom skulle beredas vissa bekymmer, men fördelarna skulle vara ovanskliga. För vem skriver översättaren, tolkaren? Säkerligen i första hand för sig själv efter en eggelse, en impuls som är frestande och blir övermäktig. Han skriver för att lösa ett konstnärligt problem, kanske i många fall för att ge uttryck åt en i växlande grad olycklig kärlek till ädla föredömen. Men han skriver också för läsare, och av dessa är kanske flertalets språkkunnighet ungefär så stor att den tillåter dem att hjälpligt stava sig igenom originalet, och ungefär så liten att den inte omedelbart ger dem en ren och oemotsäglig uppfattning av dess budskap och vision. (De absolut kunniga och de absolut okunniga kan vi lämna därhän. De torde utgöra en mycket ringa minoritet av lyriköversättningars köpare.) Varje någorlunda god översättning av en väsentlig dikt är en konstnärlig bedrift, och kanske kunde man också kalla den en bildningsbedrift. Genom att presentera original och tolkning sida vid sida skulle åtminstone bildningsbedriftens värde högst avsevärt ökas. Översättningen skulle då verkligen kunna bli den genväg till originalet som den väl är avsedd att vara, men som den nu ytterst sällan blir. (Vem har till exempel möjlighet att skaffa sig det trettiotal böcker som Karl Asplund använt för sitt senaste urval?) Själva upplevelsen skulle också fördjupas, om originalet så att säga fick komplettera tolkningen. Och borde man inte unna det den möjligheten, den rättigheten? Översättarnas ära skulle, tycker jag, inte heller behöva bli lidande på arrangemanget, ty genom detta skulle de ju genast markera: ”Jag framträder med öppet visir, detta är originalets ansiktes teater, och så här spelar jag scenen. Om det är något jag smusslar undan, någon svår passage jag snubblar i, någon konstfull paus jag fyller ut med en improviserad replik — nåväl, du märker det ju genast själv. Ingenting, ingen oberättigad fåfänga vill jag dölja för dig, käre läsare, like och broder, (möjligen mitt hjärtas oro).” Dessa litet vemodiga reflexioner är inte föranledda av några dåliga översättningar — de som här anmäls har alla anständiga, många gånger lysande kvaliteter. De mest lysande har obestridligen Bertil Malmbergs urval av klassiska dikter i ”Idealet och livet”. Hans val är ett personligt val och hans klassiker heter Schiller, Hölderlin, George och Baudelaire. Schiller hörde till hans ungdoms mästare, och det finns väl nu och har kanske aldrig funnits någon svensk skald som kan tolka honom bättre. Eftersom Bertil Malmberg kan sin Gyllenborg lika bra som sin Tegnér, kan han med samma grandiosa prakt återge den sjutton-hundratalsmässiga diktionen i ”Die Künstler” och den romantiska, nyhumanistiska retoriken i ”Das Ideal und das Leben”. Inför dessa magnifika dikter som i de flesta strofer har originalens kraft och skönhet oförstörd bevarad (och flera gånger kanske överträffad) är det svårt att låta en pedantisk tunga pendla. Låt mig bara stillsamt protestera mot den malmbergska versionen av slutet i ”Die Götter Griechenlands”. Det står hos Schiller: ”Was unsterblich im Gesang soll leben, Muss im Leben untergehen” och hos Malmberg: ”allt som skall i sången evigt varda / må ur livet 134