BOKRECENSIONER plånas ut”. Schillers konstaterande, hans resignerade klagan över det som i livet måste gå mot sin undergång för att nå evighet i sångens, konstens och idealens värld — denna kärn-tanke i den estetiska idealismen — får i Malmbergs slutrad en underligt bryskt bejakande innebörd, som inte är originalets. En detalj som irriterar i samma dikt är satsen ”och till Alcestes ljuva famntag vaknade Admet”. Al-ceste ger läsaren besynnerliga associationer, det borde naturligtvis stå Alkestis’. Till storverken i Malmbergs volym hör också Hölderlindikterna — hela den svåra och sällsamma ”Patmos” är med och gör verkligen det intryck den skall göra, ett intryck som inte kan bättre beskrivas än med ord lånade ur ”Hyperions Schicksalslied”: wie Wasser von Klippe zur Klippe geworfen. Men Malmbergs översättning av ”Hälfte des Le-bens” är det svårt att utan små retuscher acceptera. Att det är flöjlarna och inte fanorna som klirra och gnissla i vinden är väl sannolikt. Den onödiga ändringen ”Schatten der Erde” till ”jordisk skugga” gör inte den i mitt tycke suggestivaste av alla dikter mera suggestiv. Och när man läser i raden till svanorna: ”ni sänka ert huvud”, blir man bedrövad — en sådan presensböjning är inte värdig en av det svenska språkets stora mästare. Att översätta Baudelaire — bara tanken kunde föranleda avhandlingar, och Bertil Malmberg har i sin utsökta inledning till volymen biktat om lockelsen och kraven: ”hur ge det aparta, det kusliga och sugande i versen, så mättad med pausernas magnetism, med köld och sällsamma rysningar ur de stumma (och likväl genljudande) vokalernas tomrum ...” Skalden har stannat inför ett försök att använda en annan upplöstare och upp-rördare versteknik än alexandrinens räkne-mässiga arkitektur och ändå hela tiden bevara det formella slaveriet förnimbart. Kanske har han i dessa intressanta och imponerande försök lyckats bäst, när det senare ledet i hans krav fått överväga. ”Kadavret” har ingenting förlorat i sugande rytmik, sin relativa taktfasthet till trots, och knappast heller den långa och mäktiga ”Resan”. Men i den säkerligen oerhört svåröversatta ”L’invitation au voyage” har skalden ibland övergivit originalets nästan chanson-mässiga arrangemang med korta radpar omväxlande med längre enstaka rader. Det som här i originalet blir snabbt och pregnant följt av långsammare av-rundningar, avspeglas i översättningen som abrupta moment i en vag struktur. Att i övrigt anmärka på detaljer är naturligtvis en enkel sak. Låt mig nämna en enda. Det sjunde avsnittet i ”Resan” slutar hos Malmberg: Kom till din Elektra, som väntar dig här — så lockar en systerlig stämma bortom kval och blod. Hos Baudelaire står det: ”Pour rafraichir ton cæur nage vers ton Electre!” Dit celle dont jadis nous baisions les genoux. Här är ett av de ganska fåtaliga ställen där översättaren tillåtit sig att skjuta in någonting som absolut inte står i texten — ”kval och blod” — men till vilket pris har inte denna utfyllnad köpts! Den säreget baudelairska attityden av ödmjukande dyrkan har gått förlorad: ”dont jadis nous baisions les genoux”. Det finns i Bertil Malmbergs ”Idealet och livet” ingen dikt som inte är ett konstverk. Med riktigt samma säkerhet vågar jag inte säga detsamma om Karl Asplunds ”Trico-lor” — det är också förklarligt, ty Asplunds urval av fransk lyrik från ett sekel innehåller många dikter av många författare, däribland poeter så ömtåliga att översätta som Verlaine och Valéry. Ett försök som med den senares ”Le sylphe” måste väl alltid bli heroiskt. En uppgift av mindre svårighetsgrad (men svår nog) erbjuder Rimbauds underligt självlysande sonett ”Le dormeur du val”, men Asplund har knappast lyckats ställa Ekelöfs välbekanta, oändligt friska översättning i skuggan. En hel del museiföremål hittar man onekligen i ”Tri-color” — dit vill jag gärna räkna Hérédias ”Gräshoppans grav” och Maupassants ”Vildgässen”. Den förra ger mig nästan idealbilden av sådan lyrik som jag aldrig mer önskar läsa. De sista stroferna lyder i Asplunds kongeniala tolkning: Här är det. Vit, mitt i ett timjanssnår gravstenen i den friska doften står. Så vackert slöts ej månget mänskoöde! Av barnaögons gråt blir stenen vätt, och fromt har varje gryningstimme gett av daggens dropp ett heligt offerflöde. Till och med salig Prudhommes spruckna vas ter sig som en bombkrevad vid sidan av denna känslostorm på botten av en fingerborg. Att med en nagelfil rista mygg på marmortavlor... och sedan gråta som en krokodil! Karl Asplunds samling vill vara en hyllning till gallisk anda och gallisk form, och att han 135