BOKRECENSIONER i sitt poetiska ideal har mycket gemensamt med den form som präglade dikterna av les parnassiens är uppenbart. Men av den galliska andan är det nog snarast den milda crépuscule-stämningen han bäst tillägnat sig. Med särskild finess handskas han också med en poet som Francis Jammes, en stillhetens poet och en poesi som ler genom tårar, och med inlevelse tolkar han den smala idylliska idealismen i ett par dikter av Paul Fort. Den dragning till det aristokratiskt behärskade som är tydlig i Karl Asplunds poetiska smak kan aldrig dölj a en fin mänsklig lättrördhet som är svår att behärska — i smak, i ton, i val av dikter. Litet mindre personligt verkar onekligen urvalet i Per Erik Wahlunds ”Återsken”, som omfattar så vittskilda ting som moderna kinesiska poeter, Kenneth Patchen och Rilke. Tysk lyrik är också företrädd av Loerke, Trakl och Borchert, och i synnerhet den sistnämnde kommer mycket fint till sin rätt i Wahlunds säkra tolkning. Den som har Pat-chens häromåret till svenska översatta roman i bedrövat minne tar nästan med entusiasm del av de prov på obestridlig lyrisk förmåga som Wahlund presenterar. I tävlan med Thorsten Jonssons översättningar av Langston Hughes ges också en ny version av ”The Negro Speaks of Rivers”, och man skänker den gärna sitt bifall. En enda engelsman (med irländskt påbrå) är presenterad: den eggande, vitale och inte så litet sofistikerade Louis MacNeice. Hans tre utsökta dikter hör onekligen till pärlorna i samlingen och är fint återgivna, fastän den lätta virtuositeten i ”Christina” har blivit tyngre och mindre vig. En liten skönhetsfläck vidlåder i mitt tycke det kvicka, suggestiva och litet skrämmande poemet ”Provence” i Wahlunds språkdräkt. Det heter om den gamle mannen att han låg på stranden ”i solbaddet”. Är det inte ett fult ord ? Och i vilket språkbruk kan det existera? (MacNeice påbjuder här inga konstigheter, han skriver ”in the sun”.) En utomordentligt svår uppgift har Carl Magnus von Seth påtagit sig när han satt sig att översätta Sidney Keyes, Yeats’ unge lysande lärjunge. Det naturliga lyriska sinnelag, den fina poetiska känslighet som krävs, har von Seth nog haft, men man vågar inte definitivt bejaka frågan om han haft det nödvändiga tålamodet och den djupa insikt i språket och traditionen, som är nästan lika nödvändig för ett sådant lekverk. Just något av ett lekverk har väl uppgiften varit för den svenske poeten, och han har löst den ibland med en viss elegans och lika ofta med ganska stor nonchalans. När man hos von Seth läser ”Om natten är lättare att tro”, och originalet har ”In the night truth comes much easier” grips man av en lätt misstänksamhet, som inte alldeles behöver sakna näring vid ett fortsatt studium. Att von Seths utgåva ändå är en översättning med stora förtjänster, inte sällan präglad av en avsevärd talang och en — som sig bör i detta fall — ivrig inspiration, vill man gärna betyga. Som genväg till Keyes’ inte alltid så lättillgängliga poesi kan den i hög grad anbefallas — fast hur välgörande hade det inte varit, inte minst i detta fall, att ha originalen tryckta vid tolkningarnas sida! Bedrövad måste anmälaren bekänna sina högst bristfälliga kunskaper i brasiliansk portugisiska. Men om det arrangemang som denna artikel med sådan hjärtlös envishet sökt frambesvärja redan hade nått sin verkan, hade han kanske kunnat lära sig något omistligt, när han tog del av Per G. Ekströms och Arne Lundgrens översättningar av Ribeiro Coutos dikter. On Coutos storhet som poet, efter västerländska mått mätt, är nu vanskligt att döma, men den lilla förträffliga volymen (vacker och värd att uppmärksammas) ger vid handen att hans poesi är ymnig och omväxlande, mera rik på entusiasm än koncentration, full av fräsch upptäckarglädje, generös med känslor och inte utan en ljus humor: Brasilien är det största riket i världen. Guanabarabukten är världens vackraste bukt. Brasiliens folk är det mest intelligenta i världen. Detta är värt att betänka. ÅKE JANZON KVINNORS VÄNTAN Harriet Hjorth: Den tomma famnen. KF:s förlag 1951. 10:—. Gertrud Lilja: När sommaren är förtiden. Bonniers 1951. 10:—. Grundtemat i Harriet Hjorths roman är mycket riktigt ett som knappast varit behandlat förut: en triangel av en man och två kvinnor, där det är förhållandet mellan kvinnorna som är det väsentliga. Missförstånd är ju nästan oundvikliga med denna abrupta formulering, men för att göra något tydligare vad det 136