BOKRECENSIONER verkligen är fråga om skall jag vända på triangeln och visa den som den redan har beskrivits i ett otal romaner: en kvinna och två män, där det är förhållandet mellan männen som är det väsentliga. En man har en hustru eller — helst — en älskarinna, som hans sinnen är hårt bundna av men som han knappast har något förhållande alls till som människa. I hans liv finns också en manlig vän, som representerar ett sunt och fruktbart kamratskap, som visar honom på hans livsuppgift och stöder honom i hans kamp för det ena eller det andra. Kvinnan är däremot väsentligen ett nedbrytande och fördummande inflytande. Sen kan det gå på olika sätt, kvinnan kanske förför vännen eller vännen lyckas kasta ut kvinnan eller det blir något annat lyckligt eller olyckligt slut. Harriet Hjorth har emellertid sett, att en man kan för en kvinna betyda precis samma förslöande, neddragande inflytande, fast hon är rättvis nog att inse att det har mycket litet att säga om mannens egen karaktär; och hon har sett att en väninna kan för kvinnan bli en stärkande och renande idealbild och en osinnlig ömhetskälla, där hon kan få många sår läkta. Det är oerhört intressant att få se ett sådant här experiment gjort, att få se en kvinna ta sig själv på allvar som egenvärde och rita upp sina egna verkliga relationer till omvärlden, just så ensidiga och så könsbetonade som de är. Det avslöjar bl. a. bättre än något annat hur ensidig och könsbetonad, men från andra hållet, den vanliga bilden av mannens och kvinnans förhållande är. Man slås t. ex. ofta av hur litet bokens kvinnliga ”jag” begriper och bryr sig om att begripa sin mans inre liv. Han är för henne ett sorts obegripligt väsen, som kan få henne att blossa upp i sensuell lycka men vars tankar och hjärta är henne fullständigt obekanta. Ja, naturligtvis, så går det ofta till mellan människor — men har vi inte gärna en liten föreställning om att det är mannen som är den oförstående och kvinnan den som ingen bryr sig om att förstå? Den äkta mannen här i boken kunde faktiskt göra till sin den ofta parodierade kvinno-repliken: du vill bara åt min kropp, min själ betyder ingenting för dig! Det blir förstås litet andra nyanser på förhållandet när könen byter poler, men grundmönstret är detsamma. Däremot har de två kvinnorna i boken en djup och intuitiv förståelse av varann, och det är också mycket realistiskt — man har alltid lättare genvägar till tankar av samma kön. Och befrielsen av att få vila ut i en vänskap med all ömhetens värme men utan den blodiga könskampen är lika stark och naturlig för dem, som mannens behov av att vila ut från kvinnoprat hos grabbarna. Kanske den t. o. m. är ändå naturligare, påstår somliga och pekar på att vår första kärlek alltid var en kvinna, vad vi än hade för kön i vår moders famn. Just detta faktum visar emellertid också att denna vila, även om den är ett nyttigt genomgångsstadium, inte är det slutgiltiga målet. Målet är väl i stället att komma fram till att upptäcka människan även i det andra könet, ett svårt balansarbete och som tar tid att lära sig. Rytmen i Harriet Hjorths bok, som slutar i en fruktbar paus, i en väntan inför en port som öppnar sig, visar fram mot en sådan lösning, fast bokens ”jag” inte kommer längre än till tröskeln. Men när läsaren har hunnit dit, märker han att romanen plötsligt skriver om sig och blir en berättelse i tredje person i stället. Hon som har varit ”jag” hela tiden är nu fri från en period och har fått den på avstånd från sig själv. Att detta avstånd skall markeras med att hon i boken skjuter sin man, i verkligheten och inte bara i drömmen, är nog en smula mera våld än nöden kräver och gör ett stilbrott som inte riktigt rättfärdigas av sin effekt. Men annars är ”Den tomma famnen” även konstnärligt en seger och en befrielse, någonting helsmält och helgjutet och ändå lätt. Man är mycket nyfiken på hurdant det kommer att vara att vara kvinna i Harriet Hjorths nästa bok. På allt sätt mer traditionell, men skicklig inom sitt eget område, är Gertrud Lilja, som samlat sina senaste noveller under titeln ”När sommaren är förliden”. Det är tystlåtna, en smula färglösa berättelser om människor som försöker anpassa sig efter en förlust och ibland lyckas och ibland bryts ner. De som det går bäst för är de som har förlorat världslig ära och berömmelse och lärt sig ta det som ett befriande nederlag. De som det går sämst för är de som förlorat den den älskat och aldrig kunnat acceptera det. Envetet återkommer Gertrud Lilja till samma tema: änkan och hennes malande sorg. Hon blir aldrig riktigt färdig med det motivet, det når inte en konstnärligt befriande lösning någonstans, utom möjligen i ”Vägen till horisonten”, där änkan tar steget ut och följer sin man. Den historien är lika lågmäld och lika litet hettande som alla de andra, men här lyckas stumheten i viss mån 137