BOKRECENSIONER suggerera fram aningen om ett stort och mäktigt skeende under ytan. Det händer knappast i de andra novellerna, som är vänligt och klokt och en aning bittert reflekterande, men inte egentligen gripande. Ett par av dem skildrar kvinnodrag från humorns synvinkel i stället för sorgens, och dem är det däremot en hel del värme i. ”När sommaren är förliden” är det bara resignationens höst kvar, tycks titeln annars mena, och det är en höst som Gertrud Lilja avvinner sobra och klara men litet entoniga nyanser. Kerstin Anér EFTER 110 ÅR Alessandro Manzoni: De trolovade. Översättning av Lisa Lundh. Bonniers 1951. 33:—. Manzonis ”1 Promessi Sposi” hör till de berömda böcker som inte kan bedömas rättvist utan hänsyn till sin berömmelse. Närmare bestämt: som inte kan bedömas utan hänsyn till den roll de har spelat, det inflytande de har utövat, det mytiska liv deras personager och aktioner har levt för släktled efter släktled. ”La valeur des æuvres de 1’homme ne réside point dans elles-mèmes”, anmärker Valéry i ”Choses tues”, ”mais dans les développements qu’elles regoivent des autres et des circonstan-ces ultérieurs”. Fritt översatt: diktverket är vad du gör det till. Vad ska nu en svensk läsare göra av Manzonis jättelunta? Han befinner sig i ett egendomligt utgångsläge. Han är underrättad om bokens gränslösa berömmelse; är han det inte, så blir han det genom efterskriftställaren Roberto Wis, som framhåller att ”De trolovade” är ”ett av de mest betydande mästerverken under alla tider och i alla litteraturer” ävensom att den ger ”en fullständig bild av livet”. Men det är för den svenske läsaren — eller åtminstone för flertalet svenska läsare — en död kunskap. Vi har ingen Manzoni-tradition, ingen del i verkets ”développements”. Vi har inga klassiska essäer eller personliga bekännelser i ämnet, inga hyllningsdikter, inte ens något nämnvärt exempel på epigoneri. Vi har bara handboksförfattarnas tomma superlativer. Få av mänsklighetens härlige har betytt så litet för vårt andliga förflutna, få betyder (alltså) så litet för vårt andliga nu. Förklaringen är enkel. ”De trolovade” har inte kunnat läsas på svenska. Boken översattes 1832, vilket var för tidigt; originalet förelåg först tio år senare i sitt slutgiltiga skick. Sedan blev det av den ena eller den andra orsaken aldrig någon ny översättning. Den som har kommit nu är den första. Den kommer för sent. Man hoppar inte utan vidare över de avgörande hundra åren i ett verks berömmelsehistoria. Kanske har Roberto Wis haft det på känn, mitt i all den entusiasm som han i sin egenskap av italienare och filolog ärligen kan utveckla. I varje fall stannar han inte vid allmänna omdömen om den ”oblidkeliga skärpa”, varmed Manzoni följer ”alla skiftningar hos sina gestalters lidelser”, utan han försöker ge romanen en alldeles ny märkvärdighet genom att framställa den som en enda stor symbol, nästan som en teologisk thriller av f. n. aktad typ. ”Om Renzo och Lucia är de båda huvudpersonerna, så innehas den osynliga huvudrollen av Försynen.” Wis lägger ner betydlig möda på att analysera boken från denna utgångspunkt; man kan inte säga att han kommer någon vart. Försynen finns nog med, eftersom Manzoni var en god kristen, men den förefaller inte att spela någon synlig eller osynlig roll som har stöd i texten. Vi får nöja oss med Renzo och Lucia och deras jordiska villkor. Det är inte så litet. Men det räcker inte till för att ge ”De trolovade” den plats i vår nationella världslitteratur, som romanen under gynnsamma omständigheter skulle ha kunnat få om översättningen hade kommit 1851 i stället för 1951. Det har helt enkelt hänt för mycket sedan senast; med vår syn på människan, med vår syn på litteraturen; och ryktet om Manzonis psykologi ter sig milt sagt överdrivet. Teoretiskt kan man väl hos en och annan tänka sig en atletisk utveckling av det historiska sinnet, som skulle göra det möjligt att läsa boken utan moderna distraktioner. Men man ryser vid tanken på ett sådant kraftprov, inte bara därför att det är fråga om 700 stora sidor utan ännu mera därför att prestationen vore så himmelsskriande meningslös. Eventuellt kunde man tänka sig att re-konstruktionsmaniska litteraturprofessorer ålades uppgiften som straff; det vore ett hårt straff, men det skulle svårligen kunna undgå att framkalla bättring. För övrigt är ”De trolovade” en rolig bok. ”För övrigt” betyder då att man ger en god dag i allt vad berömmelse, historia och littera 138