BOKRECENSIONER tur heter; i rättvisans namn bör det också betyda att man gör klart för sig varjör man måste ge en god dag i det. För övrigt, alltså, är ”De trolovade” en brett målande intrigroman som i all sin ytlighet har en naiv charm och som mellan longörerna innehåller verkligt spännande partier. Dessutom är denna ”mila-nesiska berättelse från 17 :de århundradet” sympatisk genom sitt samhällsmoraliska patos och intressant genom sin miljöskildring. De enskilda människorna förblir klichéer och sprattelgubbar, men masscenerna — kanske främst pestskildringen i slutet — har en medryckande, bitvis skakande åskådlighet. Bättre prov på den sortens målerier hittar vi knappast i Victor Hugos eller Topelius’ historiska romaner, och säkert inte hos experterna på den amerikanska bestsellerlistan. ”De trolovade” ger kort sagt en underhållning som man inte behöver skämmas för; tvärtom kan man hänge sig åt den angenäma känslan av att fullgöra en bildningsplikt när man följer de tusen äventyren. I författarens förord talas om ”bedrövliga och rysansvärda Sorgespel och Scener av stor ondska, med Mellanspel av dygdädla gärningar och änglaren godhet som motsättning till verkligt djävulska handlingar”. Det är ungefär som det låter. Vi (eller våra farföräldrar) har missat chansen att göra Renzo och Lucia till eviga följeslagare; numera orkar ingen utrusta dem för en så lång resa. Men de båda älskande kan hålla oss sällskap några lugna läskvällar, och det är i och för sig ingenting att förakta. Bengt Holmqvist JOYCE CARY Joyce Cary: Den farliga glädjen. Översättning av Lennart Rheyneuclaudes. Höker-bergs 1951. 19:50. ”A Fearful Joy” är inte den första roman av Joyce Cary som översatts till svenska. Men de böcker av honom som tidigare utgivits i svensk översättning har blivit tämligen ouppmärksammade av både kritik och publik. De råkade som regel ut för ödet att på tidnings^ redaktionerna hamna i högen osorterad importvara av enklare underhållningskaraktär och blev, nästan utan att någon anade oråd och pärlor, behandlade därefter. Sådant kan alltså hända även en ganska betydande för fattare, när lämpliga introduktörer och lämplig förlagsreklam fattas. När Carys nuvarande svenska förläggare på omslaget försäkrar att han är ”Englands just nu mest uppburne och omdebatterade författare med stor internationell läsekrets”, är väl detta litet överord men kanske inte så mycket. Varför är han uppburen? Kanske därför att han i högre grad än någon annan modern engelsk författare fullföljer den stora romantraditionen med anor från 1700-talet. Han behärskar — inte minst i ”Den farliga glädjen” — pikareskromanens hela teknik, hans miljöskildring har en bredd som för tanken till Smollett, hans tidsskildring har ett tempo som överträffar Defoes (den Defoe som skrev ”Moll Flanders”). Han odlar med förkärlek en genre som inte fullt modernistiska kritiker med saknad brukar ropa efter och begråta: the novel of character. Som gestaltare av pittoreska (och chargerade) karaktärer kan han i sina bästa moment nästan jämföras med Dickens. Han är en lysande berättare, kanske inte så raffinerat beräknande som Somerset Maugham i dennes farligaste ögonblick, men likafullt lysande, snabb, effektiv, med en ytterlig lätthet att åskådliggöra och en nästan besvärande talang att skapa livfulla situationer. Han har stil — en oftast utomordentligt pregnant direktprosa — och humor. Så vittskilda temperament som den gamle romanfabrikanten Hugh Walpole och den rätt exklusiva Elizabeth Bowen har vittnat om vilken lycka det är att läsa en ny roman av Cary. Att han är ”uppburen”, därom är alltså ingen tvekan; förmodligen kan han också leva på sina böcker. Men är han så omdebatterad? Alex Comfort, hans unga och mycket intellektualiserade kollega, har omvittnat (för ett par år sedan) att det ännu inte var lätt att finna en allvarlig, rättvis och uppskattande artikel om Joyce Cary. Även i England har man en lång tid tydligen varit nära att begå samma misstag som begicks på de svenska tidningsredaktionerna. Cary har stått på gränsen till ”middle-brow”, man har tvekat att placera honom bland författare av första rangen. Den föregivna debatten om Cary bör nog, skulle man kunna förmoda, rätt mycket ha gällt huruvida han skall räknas som en obestridligt lysande talang eller som ett diskutabelt geni. (I England är det mera noga med graderingen än man skulle tro.) Det som har varit Cary till förfång är det som gjort honom populär: hans vitalitet. Hans 139