BOKRECENSIONER outtröttliga berättarförmåga — bara det som händer i ”Den farliga glädjen” skulle lätte-ligen räcka som stoff till tio romaner — verkar misstänkt. Bakom en sådan misstänksamhet kan ligga den sunda känslan av att den som har så mycket att berätta (och framför allt är så ivrig att berätta det) kanske gör det för att han i grunden inte har så mycket att säga. Det händer enormt mycket i Carys böcker, men där står ingenting om honom själv. Av sig själv ger han ingenting utom sin skicklighet och — ett viktigt tillägg — sin sällsamma vemodiga ironi, som står i en underbar motsättning till vad man betraktar som hans vitalitet. Man kan ta en av hans bästa tidigare romaner, ”Mister Johnson”, och grips oemotståndligt av den höga stämning som författarens komiska verve framkallar i detta underbara porträtt av mänskligt lättsinne och naiv egoism, men samtidigt suggereras en obestämd dunkel känsla av nöd och ve. Människans storhet och elände vet Joyce Cary rätt mycket om. Han har en ovanlig förkärlek för vitala personer, ivriga entusiaster och handlingskraftiga skojare, väldiga projekt-makare och brutala lymlar, men hans originalitet ligger i att han kan se inte bara ett dårskapens debattobjekt utan också en medlidandets anledning och ett slags mångtydigt vittnesbörd om människans visserligen starkt an-lupna härlighet även i de mest ankomna figurer. Den stora paradfiguren i ”Den farliga glädjen” är Tabithas älskare och man Bonser, ett slags Mr Micawber i avancerad knölversion. Han har levat som ett svin och dör som en gris. När tidningarna i dödsrunorna ger den strålande bilden av en framstående medborgare, en man med förutseende och affärsskick-lighet, gästfri, generös, plikttrogen, självständig i sitt omdöme och så vidare, blir Tabitha, vars liv han ständigt sökt förstöra, Tabitha, som älskat honom, fundersam. De kände honom aldrig, tänker hon. Han var en ond människa. Han var i stånd till vad som helst. Men så kommer hon att tänka på någon ömhet han visat henne, något förtjusande smicker som han tänkt ut för att göra henne glad. Och så återvänder hon till tanken på sin förlust, till sin ensamhet, och tänker som tusentals andra änkor: ”Tidningarna har rätt. Det var något särskilt med honom.” ”Den farliga glädjen” är kan man säga ett modernt motstycke till ”Moll Flanders”, en pikareskroman med en kvinna som ”hjälte”, den skildrar pittoreskt ödets växlingar, skilda miljöer och många byten av män. Men den är på ett långt mindre krasst och cyniskt sätt en roman om kvinnans värdighet, i många moment till synes förlorad men som helhet ändå i grunden bevarad. Liksom Adriana i Mo-ravias ”Romarinnan” — med vilken Carys roman naturligtvis inte kan mäta sig — representerar Tabitha det oförstörbara, ett både biologiskt och moraliskt ansvar, som kanske är enkelt och primitivt men ändå har den ojämförliga förtjänsten att vilja rädda och främja livet. Hennes egen tillvaro blir en sorglustig serie av yttre inkonsekvenser, men i hemlighet söker hon ständigt den inre konsekvensen: att följa det som hon tycker borde vara rätt. Under sin långa levnad — som romanen med underbar snabbhet men utan särskilt märkbara accelerationer följer från födelse till ålderdom — blir Tabitha alltmer den hon anser att hon borde ha varit (inte alla förunnas en så harmlös lycka!). Hon föddes under det victorianska tidevarvets härligaste blomstring och trots att hennes ungdom förflyter i sekelskiftets rätt depraverade kultursalonger — vars oroliga sankmarker med Swinburnes och Beardsleys camouflerade andar svävande bland dunsterna är kvickt, åskådligt men kanske inte särskilt autentiskt återgivna av Cary — trots denna äventyrliga liberalt-anarkistiska ungdom, trots ett senare äktenskap med en hänsynslös industribaron (och ovärderlig regeringsmedhjälpare under de svåra krigsåren) får Tabitha först i det socialistiska Englands efterkrigsvärld (när hon är gammal och fattig) tillfälle att bli den victorianska kvinna hon aldrig riktigt hunnit med att vara under sitt långa och ganska stormiga liv. Och Joyce Cary tar hem en av sina finaste poänger när han konfronterar denna gamla dams livsinställning med den i hennes ögon besynnerliga moderna ungdomens. Tabitha talar med sin sondotter Nancy och får en välkommen och kanske välmotiverad anledning att fråga om Nancy och hennes man verkligen inte har någon aktning för varandra. ”Aktning, det vet jag inte”, blir Nancys chockerande svar, ”men jag beundrar Joey. Han är en fantastisk människa. Han bryr sej inte om någon och inte om någonting.” Att inte bry sig om någon och inte om någonting är en inställning som inte kan vara Joyce Cary, som skrivit romanen om Tabitha, särskilt sympatisk. Men han finner den intressant och kanske förklarlig, och han dömer 140