BOKRECENSIONER den inte. Han visar hur den ter sig och hur den verkar — det vill säga: att den på sätt och vis har helt andra verkningar än man kunde tänka sig. Över det vitala och skenbart utåtriktade berättandet i Carys böcker svävar ständigt ett då och då mera markant sorgmodigt leende, leendet hos en mycket intelligent författare som för mycket länge sedan upphört att tro att han genomskådat allt. Och därför gärna berättar en historia. Åke Janzon DET SVENSKA EGENSINNETS BETYDELSE Ivar Lo-Johansson: Ålder doms-Sver ige. En stridsskrift. Bonniers Folkbibliotek. Bonniers 1952. 4: 75. Författarna skall vara världsförbättrare, anser Ivar Lo-Johansson. Själv har han inte nöjt sig med denna ”diktens skolläraruppgift”, utan när världens förbättring inte framskridit i den önskvärda takten, har han resolut gripit in i samhällsdebatten. Hans kampanjer är lika kända som hans noveller och romaner: stöten mot idrotten 1931, missionerandet för och målforskningen om statarna som klass (nedlagt med statsystemets avskaffande 1945, då segern alltså var vunnen), programartiklarna för kollektivromanen och den sociala novellen, striden mot en förvänd sexualuppfostran och mot den svenska ensamheten (”Monism”, 1948) och senast den lika våldsamma som uthålliga attacken mot den svenska socialpolitiken, begynt 1949 och nu fullföljd med ”Ål-derdoms-Sverige”. Så kollektivist han är, opererar han helst på egen hand. Det började med resorna till ålderdomshemmen. Radioföredragen på hösten mötte först en hätsk opinion från såväl mannen på gatan och gumman i ålderdomshemmet som pampen i sin generaldirektörsstol. Oppositionen gav sig till känna i brev, insändare och pamfletter, tidningarna har på olika sätt engagerat sig för eller emot, striden har satt spår i radioprogrammen och föranlett lokala meningsutbyten. 1951 togs debatten upp på nytt, och ungefär samtidigt med att Lo-Johanssons kamrat från Lantarbetareförbundet såsom socialminister lägger fram en proposition om åldringsvård i enskilda hem m. m. har han själv samlat sina angrepp i en bok, skri ven i samvetsnöd och avgiven med lekmannens av vissa överheter bestridda pretention att bli tagen på allvar. Åldringsvården uppfattas nämligen gärna som en ämbetsmännens och de aktiva socialvårdarnas ensak, varemot Lo-Johansson invänder att den gäller oss alla, eftersom vi alla en gång blir gamla. Som samhällsfråga betraktad är åldringsvården mitt inne i en kris som under de närmaste decennierna lavinartat förvärras i och med att de gamlas övertalighet blir allt oproportionerligare. De unga åldersgrupperna blir glesare, och enligt lagen om tillgång och efterfrågan har ungdomen tillmätts egenvärde, medan ålderdomen taxeras till jämnt noll eller (enligt utredningen i kapitlet ”Priset på åldringar”) till 33 kr. öre. De gamla har blivit en kast, en av folket och myndigheterna diskriminerad ras. Lo-Johansson riktar sig mot själva systemet med ålderdomshem och sättet att befolka dessa med ej endast gamlingar utan även imbeciller och sinnessjuka. Systemets ansvariga (vilka de är står i boken) utmålas i all sin självtillräckliga formalism. De ensamhetsslott, de koncentrationsläger, de bårhusets förrum som vanligen kallas ålderdomshem sköts som om de var till för socialvårdarna att leka med och inte för de gamla att få vård i. Hygien är en bra sak, men här blir den självändamål, och ordningen blir till döds. Med detta sitt inlägg i debatten om effektivitet contra trivsel har Lo-Johansson närmat sig Fridells antirationa-listiska ståndpunkt, och även avståndet mellan Lo-Johansson och Martinson har avsevärt förkortats sedan deras uppgörelse om diktens samhällsplikt 1947—48. När Lo-Johansson förklarar att de gamla är ställda utanför lagen, avser han tvångsintag-ningarna, vilka strider mot vår berömda Magna charta om personlig integritet. Vad som mest upprört honom är socialpolitikens bristande känsla för de psykologiska kraven: Man räknar helt enkelt inte med de gamla som individer. Kritiken på den punkten är bokens kärna. Man observerar att massans besjungare nu bragts att ta parti för den kränkta självkänslans revoltörer mot förmyndarfasonerna i uniformitetens heliga namn. ”Ålderdoms-Sverige” ges ut som en folkbok, avsedd att vända opinionen. Den har förutsättningar härtill, ty visst är dess författare en framstående demagog. Alldeles som Jesus och andra upprorsmakare talar han gärna i liknelser. En av hans starkt affektladdade bilder från 141