BOKRECENSIONER det första, chockerande radioföredraget har redan blivit berömd: ”Mossan växer tunn över ättestupan.” Utomordentligt åskådlig men anlagd mindre på att piska fram lidelser än på att klargöra ett komplicerat sammanhang är denna passus i avsnittet om att de gamla vårdas bäst i sin invanda milj ö: Originalen var inte alltid vad som ursprungligen menats med ordet — ursprungstyper. Men de var mänskor som livet gjort funktionsdugliga på en viss plats, som furan i klyftan som anpassats efter vinden. När de flyttats från den platsen verkar de bara snedvuxna och vinda därför att deras naturliga miljö befinner sig långt från dem själva. På deras växtställe däremot skulle vi ha beundrat dem som mästerverk. Boken presenterar också reportern Lo-Johansson, naturalisten som inte väjer för stank och den sakglade milj öinventeraren som i ett avsnitt om ättestupans historia glömmer sitt uppsåt att såra och döda för att en stund falla i betraktelser över ett museiföremål, ett minne från tillvaron förr i världen. Mest syns förstås polemikern, som arbetar med generaliseringar och vars kritik nog kan bli hjärtlös. Denna hjärtlöshet mot de angripna är ingalunda slag i misshugg, den visar polemikerns ovilja att i alla situationer räkna med tillvarons komplikation — just ovilja, en viljesak. Han föraktar all relativitetspraktik som ingenting kostar, han är dogmatisk av disciplin och har såsom pragmatiker säkert funderat över toleransen som något framtidsfientligt. Plogbillen är inte tolerant. Ensidighet är plikt för människor av god vilja. Att ge meningsmotståndare rätt ens i den minsta detalj vore förräderi mot saken. Förut hade man kunnat tycka att han disponerat förmögenheterna uttrycksvilj a och insatsvilja en smula omvänt. Det fanns för mycket fakticitetsmani i romanerna, i stridsskrifterna fick den diktarallsmäktigt, tendentiöst utvalda delen representera det hela, där talades sociologtvärsäkert om sådant som äger endast symbolisk giltighet. Balans härvidlag är vunnen i den senaste romanen, medan han i ”Ålderdoms-Sverige” ännu tillåter den fritt diktande halvan inom sig att tala när fakta ensamma borde fått tala. Detta motsäger inte helhetsintrycket att den mänskliga värme hos honom som så länge bundits äntligen frigjorts, och detta gäller båda hans senaste böcker. Om man — i strid mot vederbörandes uppfattning om rationell litteraturkritik — uppehåller sig mer vid vad boken avslöjar om författaren än vid dess betydelse och tänkbara genomslagskraft som opinionsyttring, så har han till den grad förtydligat sin ståndpunkt i frågan om den enskilde och samhället, att man helst vill förstå den som en frontförändring. I ”Ålderdoms-Sverige” ställer han sig på den enskildes sida mot det s. k. samhällsintresset. Det ser ut som en helomvändning av samhälls-litteraturens profet — även om man håller i minne de två betydelserna av ordet samhälle, dels staten, dels den gemenskap som formar och fostrar dess medlemmar. Förskjutningen är inte av i år. Självförsvaret i ”Tankar vid en lantarbetarkongress” (1946) mot de egna förebråelserna att ha svikit sin klass har en desperat ton, självuppgörelsen tycks ha varit så häftig att den kunnat föra honom vart som helst. Bland annat gick han till rätta med sin tidigt tillstådda dödsskräck och kom genom en verkligen effektiv rationaliseringsåtgärd till det resultatet att döden visserligen är individens död, men ”sociala skeenden har inga slut, kollektivet upphäver den individuella döden”. Borgaren dör, men inte den klassmedvetne arbetaren! Det är panik, det är metafysik. Men detta betecknar också ytterligheten i hans uppgörelse med esteticismen och solipsismen. Den första, sedan förkastade undertiteln till ”Analfabeten” var ”En arbetarförfattares självbiografi” — alltså en av dessa subjektiva jag-böcker om ”en individs tillfälliga och obetydliga upplevelse”. Vilken hållningslöshet av den som 1938 sagt att ”en litteratur om hur man blir författare kan inte vara litteraturens mening”! Men övergången är inte så tvär som det ser ut. 1950 förklarade han: ”Hädanefter vill j ag bara berätta.” Mycket riktigt blev hans roman mer lik den individualistiska, subjektiva roman som han i de litterära programartiklarna till förmån för kollektivromanen så ihärdigt fördömt. Och i ”Ålderdoms-Sverige” är reträtten fullbordad. Själva ärendet med den är att hävda allas rätt till personlig frihet. Individen har återfått sin egenskap av yttersta enhet, högsta värde, samhällets föremål i stället för dess material. Det som gör boken till en preliminär kulmen i Lo-Johanssons gärning som kulturperson är kapitlet med den sakliga rubriken ”Tvångs-intagningarna till ålderdomshemmen”. Dess omständlighet är endast skenbar, som helhet är det vår moderna litteraturs ”J’accuse” men samtidigt — genom den syn det ger på svenskt väsen — en motsvarighet till ”Den svenska fattigdomens betydelse”. I synnerhet de två eller tre sidorna om svenskt egensinne har en kraft 142