BOKRECENSIONER och en väsentlighet som höjer dem över aktualiteten. Mot socialvårdarnas beskäftighet att med tvångsmedel hjälpa dem som undanber sig hjälp förkunnar han axiomet om individens frihet att om så passar honom välja nöden. När samhället från födelse till död håller oss i anstalt, ingriper han till försvar för rätten att leva på egen risk. Här anknyter han till en stark tradition, starkare dock i vår litteratur än i samhällsutvecklingen. Vad Geijer menade med sin egen man hade för honom samma valör som när Lo-Johansson nu kräver originalens rätt att bli åldringsvårdens sabotörer, men byråkraterna får visst alltid sista ordet, och de förstår bara den grekiska innebörden av orden i Gei-jers dikt: idiot. Ensamhet är inget ideal, men den ensamme som uttömmer sina sista krafter i värnet av sitt oberoende även gentemot de välmenande har i Ivar Lo-Johansson sin sanne, outtröttlige förebedj are. Ragnar Oldberg GENIER I VÄXT Allan Hagsten : Den unge Strindberg. I Studier kring Tjänstekvinnans son och ungdomsverken. II Exkurser och noter. Bonniers 1951. 20:—, 8: 75. Bengt Ek: Selma Lagerlöf efter Gösta Ber-Ungs saga. En studie över genombrottsåren 1891—1897. Bonniers 1951. 25:—. Två avhandlingar i litteraturhistoria, som ventilerats under sistlidna år, synes påkalla uppmärksamhet även utanför fackmännens snäva krets och förtjäna att snabbpresenteras för en litterärt allmänintresserad publik. Deras titlar läses här ovan. Den förra utgår från en undersökning av ”Tjänstekvinnans son”. I första hand inriktar författaren sitt studium på de konstellationer under vilka den strind-bergska självbiografien har tillkommit: miljö-och idémässiga, personligt-biografiska, tids-historiska och litterära. Sedan forskaren på detta sätt har granskat de glasögon, genom vilka Strindberg såg tillbaka på sin barndom och ungdom, och har fastställt deras färgläggning, övergår han till prövningen av verkets objektiva sanningshalt. Han gör en ingående analys av de självbiografiska uppgifternas källvärde, av de självfallna inslagen av efter- rationalisering och efterromantisering, av uppförstoringar och nedvärderingar, av minnesfel och perspektivförskjutningar. Uppslaget visar sig vara rikt fruktbärande men har också lett till metodiska svårigheter; författaren måste ideligen röra sig fram och tillbaka i tiden, i ständig skytteltrafik mellan Strindbergs mannaålder och hans tidigaste ungdom, medan mellanperioden i huvudsak blir överhoppad, och det är inte alltid så lätt för läsaren att följa med i svängarna. Emellertid är det ett väldigt och imponerande material som Allan Hagsten har dragit in och genomarbetat i undersökningen av Strindbergs uppväxttid, inte bara biografiskt, litterärt och idéhistoriskt utan också samhällshistoriskt och ekonomiskt. Han tillhörde på sin tid redaktionen av den lundensiska kulturtidskriften Ate-neum, och det nya och uppseendeväckande i hans stora strindbergsbok ligger däri, att han nu konsekvent men måttfullt har tillämpat den sociologiska metod som en gång propagerades i tidskriften. Ramen kring den unge Strindbergs porträtt är oerhört bred och sakrik. 1850- och 1860-talens ekonomiska och sociala historia, huvudstadens utveckling och topografi, skiftningarna i familjen Strindbergs affärsställning i relation till allmänna konjunkturväxlingar, möblemang och kosthåll i hemmet, ja till och med den förbrukade kalorimängden per vecka, lärokurser, pedagogiska program och lärarpersonligheter i de skolor Strindberg besökte, konfirmationsprästens religiösa uppfattning samt pietistiska och rationalistiska tidsidéer som Strindberg kom i beröring med, de föreläsningar som studenten Strindberg bevistade i Uppsala och de böcker han ägde eller lånade, atmosfär och sedvänjor i det egna barndomshemmet och i de familjer där han umgicks — allt dylikt och mycket annat har upptagits till grundlig behandling. Med beundransvärd säkerhet bemästrar författaren detta enorma stoff och ordnar det till en stilistiskt glansfull och oerhört fängslande skildring av hela den kulturmiljö i ordets vidaste mening, vari det unga geniet hade sina rötter och som verkade medbestämmande på hans personlighetsväxt. ”The new critic” må ställa sig aldrig så avvisande till forskningar av detta gedigna slag — de torde likväl förbli oundgängliga för förståendet av diktargestalterna och därmed också, i betydande mån, av deras verk. På de mer regelrätt litteraturhistoriska partierna i Hagstens verk här ska inte ingås; vare det nog sagt, 143