BOKRECENSIONER att han tydligare och mer ingående än föregående forskare har lyckats fastställa Victor Hugos inflytande på ”Mäster Olof” liksom också de starka intryck från pariskommunen som där gör sig förnimbara. Mindre originell i greppet och överhuvud mindre uppseendeväckande i fråga om metod och resultat är det senare arbetet, som är en mer skolmässig studie över Selma Lagerlöfs genombrottsår 1891—1897, de år av trevande och sökande då hon efter den endast halva framgången med ”Gösta Berlings saga” strävade att tillgodogöra sig kritik, vänskapliga råd, härskande smakriktningar och idéströmningar och att i försiktig sållning införliva dem med det egna författarj aget. Bengt Ek har med stor flit och omsorg sammanfört ett omfattande material av personhistoriska, psykologiska och litterära notiser till belysning av denna period i Selma Lagerlöfs själshistoria och av de båda huvudverk som då såg dagen, ”Osynliga länkar” och ”Antikrists mirakler”. Forskaren har inte gjort det bekvämt för sig; även så pass speciella och svåråtkomliga faktorer som den sicilianska socialismen och dess eventuella betydelse för ovannämnda roman har sålunda uppmärksammats. Frapperande är eljest, hur motsägelsefull och odeciderad Selma Lagerlöf var som intellektuell personlighet, hur dödsförskräckt hon var att stöta sig med folk och hur lätt hon tog intryck; vid intervjuer och samtal sade hon aldrig emot interlokutören, tycktes alltid hålla med den hon talade med sist, och det är allt annat än lätt att leta sig fram till hennes verkliga åsikter, helt enkelt därför att hon mycket ofta inte hyste några sådana. Varje försök att inringa och karakterisera hennes idévärld blir därför i viss mån fåfängligt; i sista hand levde och diktade hon på ett helt annat plan, ett intuitivt, emotionellt och mystiskt-inspire-rat, som gäckar alla rationella bestämningar och gör henne anonym. Skenbart och till det yttre en anpassling följde hon innerst inne endast sin egen gåtfulla genius. Eks avhandling har därför sitt största intresse i och genom de glimtar den ger från denna inre värld, i antydningarna om hennes schizoida karaktärs-anläggning och egenartade vänskapskult, som möjligen var betingad av fadersbindning och vacklande driftliv, samt, naturligtvis av hennes lyte. I det sammanhanget ger Ek en fint nyanserad karakteristik av Sophie Elkan och hennes betydelse för väninnan som förlösande värme- och inspirationskälla, som reseledare och litteraturanskaffare och som kontaktkvinna med den dåtida svenska kulturvärlden, där den självsäkra stadsfrun var vida mer bevandrad än den blyga landsortslärarinnan. På den punkten utgör Eks framställning ett viktigt korrektiv till Elin Wägners, och den parallell han drar upp mellan de båda nittiotalistiska vänparen Heidenstam—Levertin och Lagerlöf—Elkan är i högsta grad tankeeggande — om man bara inte förlorar ur sikte, att Oscar Levertin var en personlighet av helt annat format än Sophie Elkan. Holger Ahlenius FRÅN LETTLAND Zenta Maurina: Die weite Fahrt. Dietrich Verlag 1951. — Dostojevskij. Översättning av Knut Stub-bendorff. Bonniers 1951. 12:50. Konstantin Raudive: Der Chaosmensch und seine Ueberwindung. Dietrich Verlag 1951. Motsvarigheten till det oöversättliga finska ordet ”sisu” heter på lettiska, har det sagts mig, ”spits” och betyder ungefär ”trots”, fast av särdeles hårdnackat slag. Om sådan natio-nalkaraktär vittnar tre böcker från Lettland, tillkomna i exilen och trotsande den: Zenta Maurinas självbiografiska roman ”Die weite Fahrt” och hennes till svenska översatta stora levnadsteckning över Dostojevskij samt Konstantin Raudives kulturfilosofiska essayer, ”Der Chaosmensch und seine Ueberwindung”. Zenta Maurina återskapar i ”Die weite Fahrt” första tredjedelen av sitt ovanliga livsöde. Romanen kallas ”eine Passion”, och detta inte utan skäl. Huvudpersonen, läkardotter från Grobina i Lettland, angreps vid fem års ålder av barnförlamning och återvann aldrig — trots många och plågsamma kurer — förmågan att gå. Men — som Hans Carossa framhåller i sin hjärtliga introduktion — det är inte någon sjukdomshistoria vi förs in i. Livs-närhet och förmåga att njuta och lova sätter sin prägel på skildringen, och man tycker sig nästan rytmiskt följa hur en intensiv livsvilja söker sig fram genom dödsmakterna till solliv och fri rymd. Litterärt är romanen något av ett lyckokast. Minnesglimtar, ansikten och syner har ström 144