BOKRECENSIONER mat till ur osynliga djup. I korta, strama kapitel frambesvärjes en miljö som är både trivsam och ytterst intressant — den gästfria doktorsgården med dess trespråkskultur, där besökande av alla nationaliteter går ut och in, och i bakgrunden småstadens brokiga liv med de fria zigenarna som färgstarkt inslag. Föräldrarna, så olika inbördes, tecknas mästerligt levande — fadern en självuppoffrande läkare och sansad vetenskapsman, modern en stark konstnärsnatur som föder många barn till världen och fyller hemmet med vitalitet och musik. Levande målas också de två tyska husvännerna med deras gammaldags gedigna bildning, särskilt Onkel Hans som blev den lama flickans befriare och införde henne i ”vänskap och musik”. Pregnantast av alla framträder i kapitlet ”Marta Jura, die Mär-tyrerin” bilden av den första lärarinnan. Det partiet är bokens höjdpunkt. Glimtar ur landets historia fogas osökt samman med berättelsen om ett enskilt kvinnoöde, stolt och dystert, vigt åt undergången, inriktat bara på ett — sitt folks människovärde. Marta Juras blick, skriver författarinnan, har hon sedan alltid återsett hos dem som brutits av en alltför tung lidandesbörda. I berättelsens centrum står dock den lilla invaliden sj älv. En stark och stolt natur som i det längsta tvistar med Gud om det som pålagts henne och som vägrar att ”vänja sig” som förnumstigt folk råder till. Hon är inte snäll och beskedlig, ingen ”vit diamant”; säkert är hon mera fallen för hybris än för ödmjuk underkastelse. Psykologiskt har romanen en viss frändskap med Maria Le Hardoiuns ”Det svarta seglet”, fast ”Die weite Fahrt” är ett mognare verk med fler nyanser. Den som av en eller annan anledning har fängslats i en undantagsvärld löper större risk än andra att låsas fast inom sitt eget j ag. Övertygande visas hur den bundna så småningom mjuknar och förlöses inifrån, och författarinnans slagruta hittar intuitivt just de avgörande punkter, de vägskäl där hämning eller befrielse tydligast röjer sig. Modern hade svårt att förstå att dottern mer än andra behövde lära sig något och få luft under vingarna. Men barnet sätter sin vilja igenom. En lyckligt förlösande erfarenhet blev hennes tid i ett ryskt gymnasium, där hon fick skoluniform, kamrater och intressanta uppgifter och kunde göra sig gällande genom överlägsen begåvning. En gång skrev hon en hemkria åt en rysk kamrat, vars pappa utlovat en ridhäst för en så familjehedrande topprestation, och fick själv en lägre betygs-siffra på kuppen. Men det gjorde ingenting: ”Det var så underbart att skänka bort ridhästar!”. En lekfull fantasi ger ibland ett sago-aktigt drag åt realismen; man påminns om att ”det inre livet”, stämning och meditation sedan gammalt har dyrkats på Balticum. Vilken förtjusande skolskildring, inte lik någon annan jag kan erinra mig! Porträtten är också här på en gång mjuka och skarpt profilerade — den sataniske matematikläraren som driver en känslig elev till Freitod, judinnan Rosa med sitt mod och sitt rättspatos, den bleka lita-viskan Tosja som skulle komma att visa oanade h j ältekrafter. När denna del (av en planerad trilogi?) slutar, har första världskriget gått skövlande fram, berätterskan är student och fast besluten att fortsätta vid universitetet. Onkel Hans erbjuder henne i sin generositet att få studera på kontinenten — det är ju nästan all världens härlighet... Men efter kort besinning nekar hon, vill stanna i sitt land. Här är återigen ett vägskäl: man blickar in i ett öde, en karaktär, formade av och oupplösligt förbundna med det egna landets villkor. * Ryska språket var för gymnasisten Zenta Maurina tankars och känslors bästa uttrycksform och Dostoj evskij hennes älsklingsförfattare. Inför den nu fullbordade diktarmonogra-fin kan man alltså tala om kontinuitet. Det har blivit ett ståtligt arbete, präglat av gedigen forskning, fin reflexion och eldig inlevelse. Biografin är komponerad i två delar, en livs-skildrande och en litteraturanalytisk, vilka tillsammans ger en mångfacetterad syntes. Otursamt för sig själv liknar författarinnan redan i första meningen Dostoj evskij s liv vid en ”helgonberättelse”, föga anande att ”helgon” på svenska för det mesta betyder ”en skenhelig”! Sant är emellertid att diktarens liv i fråga om dramatik, höjd och djup, mångfald och enhet, överträffar hans egna romaner. Ämnet är i sig självt enormt spännande, men det blir inte mindre spännande genom Maurinas intelligenta sätt att framlägga det — i personliga dokument, främst breven till brodern Michail, där man hör diktarens lidelsefulla röst, än upprörd, än muntert obekymrad mitt i eländet, längre fram i Anna Grigorjevnas, hustruns, konstlösa anteckningar. ”Människan har en avgrund av 5 BLM 1952 II 145