BOKRECENSIONER seghet och livskraft gömd inom sig, jag har aldrig förr anat det, men nu vet jag det av egen erfarenhet”, skriver Dostoj evskij när det är som värst. På schavotten inför den sataniska dödsdomen och lika sataniska benådningen upplevde han i en oerhörd sekund all höjd och allt djup ett människoliv kan rymma. I katorgon fick han enastående tillfällen att studera människonaturen i dess djupaste förnedring men också att upptäcka dess rena guld. Vältalig är upplysningen att han till sist lärde sig släpa tolv stenar per dag med fem-kilosbojor om fotterna i fyrtio graders hetta och isande köld. Eros kom sent in i Dostojevskijs liv. Men också den makten upplevde han fullt och rikt —• brinnande kärlek för Maria Dmitrijevna, regelrätt kärlekshat för Apollinaria Prokofjev-na, drömfyllt svärmeri för Anna Vasiljevna, och för Anna Grigorjevna ”en genom vänskap befäst, innerlig tillgivenhet”. Till Anja, skyddsängeln, skrev han strax efter bröllopet: ”Gud har anförtrott dig åt mig, på det att intet frö som vilar i din själ, intet av ditt hjärtas rikedom skall gå förlorat utan växa och förkovras. Han har gett dig åt mig, på det att jag genom dig skall sona mina stora synder, i det jag återger dig åt Gud som fullt utvecklad, målmedveten och fläckfri varelse, räddad undan allt som är lågt och som dödar anden.” Zenta Maurina har sinne för de smådrag som gör diktarens gestalt gripbar och livs-nära: hans lek med barnen, hans otröstlighet vid Sonjas död, hans sätt att fabulera till och med på schavotten. Intressanta inblickar ges i hans arbetssätt, och författarinnan vederlägger övertygande den allmänt spridda lögnen om Dostojevskijs ”formlöshet” (som anmälaren aldrig en sekund trott på, ty en stor diktare som skriver illa — sådana djur finns inte!). Hon visar hur intensivt han lade sig vinn om komposition och stil och hur han kämpade som ett lejon mot censuren — tyvärr förgäves —- för att få behålla uttrycket ”hysteriska skrän” om kerubernas sång. Överhuvudtaget blir konstnären Dostoj evskij i detta arbete känsligare tolkad än i något annat verk jag känner till. En gång, berättar författarinnan, ”efter bombningen av Dresden, befann j ag mig på en landsväg utanför staden. Vinden förde till mig ett röksvärtat halvbränt pappersblad, ett blad ur en bok, mekaniskt läste jag de avbrutna raderna och märkte genast på det extatiska tonfallet, den gengångaraktigt existentiella intensiteten i orden, att det var Dosto j evskij s ord. Det var en sällsam känsla att på detta sätt i främmande land, på flykt... få en hälsning från honom, som just hade förutsagt det djävulska kaos, där jag och miljoner människor irrade omkring.” Med levande vakenhet har Zenta Maurina dragit fördel av sina erfarenheter som flykting. Så till exempel bekänner hon att exilens erfarenheter har gett henne en ny syn på Dostoj evskij s så starkt häcklade hyllningskväde till bödeln Nikolaus I. Numera ter den sig för henne som ett patetiskt bevis på de förnedringsdjup som långvarig olycka kan bringa också den bäste ned i. Vägen till Dostojevskij är hundraportad, skriver författarinnan, och själv kan hon knappast sägas ha slunkit in genom någon sidodörr, eftersom den Dostoj evskij hon skådar och tolkar är den eruptiva diktaren och människogestaltaren, vars konst betingas av en oerhörd vilja att löpa linan ut i alla riktningar och överskrida gränser, och den kristna mystikern, hos vilken tron förutsätter ett långtgående tvivel. Diktarens livsåskådning analyseras i små essayistiska meditationer över exempelvis ”medlidandet”, ”tron”, ”tvivlet”, ”Kristus” osv., oftast fint utformade och synpunktsrika. Ibland är de — enligt svensk smak — alltför ståtligt draperade i stilen, där det enkelt nakna eller faktiska skulle ha talat tydligare, men å andra sidan slipper man hos Zenta Maurina det tomma lärdomsprål som gör en del yngre svenska estetikers alster så påfrestande. De problem hon tar upp angår henne själv — sådant märks! Omdömena om andra tänkares Dostojevskij-uppfattning (i sjätte kapitlet) verkar ibland lite summariska och anspråksfullt framsagda. Vilhelm Ekelund till exempel förstår ingen utan väsensfrändskap och utan grundlig förtrogenhet med hans unikt personliga språk. För den speciellt intresserade kan i förbigående påpekas Tora Dahls essay i Prisma om ”Idioten” med dess lågmälda ”avdemoni-sering” av Hesses Dostoj evskij-uppfattning. Biografin har med kunnighet och omsorg översatts av Knut Stubbendorff. Ordvalet är nyansrikt, satsbyggnaden kanske här och var en smula tung. Zenta Maurinas tyska är ovanligt ledig, hennes syntax mer lik den viga svenska än tungrodd tyska. På svenska äger vi för närvarande ingen allsidig biografi över Dostojevskij. Redan därför är Zenta Maurinas bok en nyttig kulturgärning och vacker gåva. Jag kan omöjligt föreställa mig annat än att den skall egga till när 146