BOKRECENSIONER mare bekantskap med diktarens verk. Vilket torde vara det egentliga syftet med en biografi. * Konstantin Raudive har i sina essayer om kaos och övervinnelse gett sig i kast med höga och djupa ting. Hans bok är häpnadsväckande mångsidig och omspänner ett väldigt kunskapsstoff. Utgående från Dostoj evskijs ”onda andar” och Nietzsches antikristna läror målar han med profetisk diktarkraft en bild av vår tids destruktiva nihilism och kaos. Några av de största författarna och ledande personligheterna tycks honom uppenbara skilda sidor av kaos: Thomas Mann borgardömets förfall, Proust abnormitet och illusionism, James Joyce kloakmänniskans värld osv. Karakteristiskt för Raudive är dels att han uppfattar kaosdiktarna som totaliteter, dels att han går in på själva grundvärderingen i deras verk. Nu frågas: Skall man överhuvudtaget läsa dessa författare så? Det förefaller självklart att den som kastar sig i Nietzsches armar eller försvär sig med hull och hår åt D. H. Lawrence förr eller senare måste hamna i sinnesförvirring. Men bevarar läsaren sitt oberoende så förvandlas aspekten: kaosdiktarna ter sig då som nödvändiga för-störare av stelnade former eller som sin epoks realistiska epiker; det fruktbara hos dem kommer till oss på osynliga vägar snarare än i den utsagda livsåskådningen (som ofta är det svagaste och mest förgängliga hos dem). Nåväl, detta är icke Raudives sätt att se. Han går energiskt in på värdeproblemen, och däri ligger hans boks betydelse. Hans bild av tiden får ett visst tycke av striden mellan svarta och vita pjäser i Makternas schackklubb. Mest motstånd måste väl teckningen av Valéry som en svart gestalt väcka. Från honom har många ljusa och stärkande impulser utgått. Men från sin ståndpunkt är nog författaren konsekvent. I sympatiskt rättframma ordalag bekänner han, att personliga erfarenheter av krig, våld, rotlöshet och isolering gjort klart för honom att andra vägvisare behövs till det egna hjärtat, till hemkänsla i kosmos och till förbindelse med det numinösa. Kanske känner många någonting liknande och vill till annat studium hågen vända. Raudive skulle kunna instämma med Amold Ljungdal i hans kritik av samtiden: ”Vi var inte läkarna. Vi var sjukdomen.” Som kaostidens läkare-övervinnare ser Raudive helt andra gestalter — exempelvis ryssarna Tolstoj, Solowjew, Meresjkowskij, spanjorerna Unamuno (”jag är vår tids förfärliga dödskamp”) och Ortega y Gasset,fransmännen Romain Rolland, Henri Bergson, Mauriac (en essay med kloka reservationer). Detta parti ger en svensk läsare mycken kunskap. Essayen om Tolstoj är givande och starkt upplevd, analysen av Meresjkowskij stimulerar till personlig bekantskap med denne enligt utsago ryskaste av ryssar. Intressant är vad författaren berättar om måttlöst religiöst vanvett i det försovjetiska Ryssland — om den helige Sera-phim och andra sällsamma och fruktansvärda pelarhelgon. Inför vissa av Raudives ”övervinnare” frågar man sig om deras uttryckssätt och upplevelsekategorier överhuvudtaget är tillgängliga för oss. Kan vi fatta en Solowjew, även om vi ville? Eliot, Kafka, Simone Weil, hos vilka en transcendent erfarenhet förenas med ett naket, oromantiskt språk, är gestalter som saknas i Raudives översikt. Anmälaren är inte kapabel att avge något så kallat tung vägande omdöme om en bok på 400 sidor, där till och med Einsteins relativi-tetsteori upptas till behandling. Jag vill här bara påpeka bokens existens och anbefalla den till debatt samt uttrycka min beundran för den lätthet med vilken författaren handskas med sina tungvikter och min uppskattning av det sant quijotiska mod, varmed han framför allt annat än opportuna ideal. Det är värdefullt att någon med de krafter Herren förlänat går tidens tungviktare inpå livet och på allvar frågar vart de leder oss i denna mörka natt med svaga gryningsglimtar. Framställningen är ordrik men klar och elegant, ämnet tas icke ur mysticistisk synvinkel utan ur rationell, dock med starkt känsloengagemang på de ljusas sida. Skall man ställa in Konstantin Raudive i svensk miljö, så liknar han Artur Lundkvist så som en antipod kan likna sin antipod, medan Knut Jaensson — en essayist som skriver ljust om svarta figurer — kan läsas som motvikt och korrektiv. Vältaligt, ibland gripande, uttrycker de tre lettiska böckerna smärtan över att förlora sin mark och sin rot men talar också om trotsig vilja att erövra ny mark åt sig inom det andligas sfär. Margit Abenius 147