EISENSTEIN OCH S O V J E T K O N S T E N En bild från den berömda trappsekvensen i Eisensteins tidiga mästerverk, ”Pansarkryssaren Potemkin” marxistiska uppfostran. Ty ytterst innebär hans idéer ett avståndstagande från föreställningen att konst är konst i sig själv. Komsten skall vara funktionell, filmen blir en fysiologisk retelse, ett utåtvänt impulsorgan. Montaget arbetar enligt dialektiska principer varvid syntesen gestaltas i publiken. ”Potemkin” blev en utomordentlig framgång — utomlands. Sov jetpubliken däremot förhöll sig mera likgiltig. Samma skulle i stort sett även gälla för Eisensteins fortsatta produktion och bidra till de konflikter som så småningom uppstod mellan honom och Kreml. Dessa konflikter pressar Robin Hood in i något förenklande och missvisande formler, i ett naturligt motsatsförhållande mellan staten och konsten, mellan marxismen och den västerländskt orienterade Eisenstein. Det är inte utan att dessa formler blir vulgärmarxistiska i vulgärborgerlig bemärkelse. Det skall dock villigt erkännas att det inte är så lätt att diskutera Eisensteins ideologiska bakgrund, omgivning och målsättning, i synnerhet inte när denna är betingad av Stalins opportunistiska begreppsupplösning av marxismen. Det gäller inte enbart att undersöka Eisensteins verk mot bakgrunden av marxismens materialistiska historieuppfattning utan även i ljuset av marxismens allmänna och Kremls aktuella konstpolitik. Redan i det förstnämnda, förhållandevis konturskarpa avseendet visar Robin Hood stor osäkerhet och kan inte klart åskådliggöra de dialektiska förutsättningarna för Eisensteins estetik. (Han talar t. ex. om Hegels ”gudomliga förnuft” som om det vore fråga om Karl Barths kuriösa dialektiska teologi.) Men när han sedan, i viss mån på grundval av dessa otillfredsställande förutsättningar, diskuterar Eisensteins arbeten och försöker ställa dem mot marxismens allmänna konstuppfattning håller han sig endast till ett fåtal slagord vars förenklande och självmotsägande natur ger en oriktig bild av Eisensteins problematik. Marxismens syn på film täckes enligt Robin Hood av Marx’ yttrande att ”konst skall vara poletariatets vapen” och av Lenins berömda påstående att ”film är den viktigaste av alla konstformer”. Ä marxismens vägnar gör således Robin Hood en omedelbar och total identifiering mellan ”marxistisk” film och effektiv propagandafilm med det pikanta resultatet att han 151