HARRY SCHEIN vetna” med den ofilmatiska och i högsta grad oeisensteinska motiveringen att ”scenernas flykt och kraft ej kan uppstå i spekulation”), som han stöder med en direkt felaktighet genom att säga att Eisenstein helt omedvetet valde den klassiska femakts-strukturen för ”Potemkin”. Eisenstein själv säger nämligen motsatsen i ”Film Form”. Nej, sanningen är nog att Eisenstein mycket väl visste vad han gjorde och att han, tyvärr, alltför sällan gj orde något som han inte visste. Abstraktionerna i hans senare filmer griper inte, filmernas inre ambivalens är fängslande men inte suggestiv, de stränga linjerna är krampaktigt formade, ståtliga, ytterst till och med tragiska, men inte längre självklara. Hans bemästrande av den ryska historiska traditionen, hans inställning till den sedan 1943 rehabiliterade kyrkan, hans grepp om den ryska ”folksjälen” tjänar ett lojalt ideologiskt dubbelspel, utfört med en virtuositet inför vilken den politiska motsvarigheten Stalin framstår som en enkel klåpare. Frågan om Eisensteins marxism har således endast ett teoretiskt intresse, inte för den som studerar Eisenstein utan för den som funderar över vad som menas med marxism i konstnärligt skapande. Däremot har Eisenstein otvivelaktigt visat en obrottslig ideologisk lojalitet mot sovjetregimen. En betydande del av Robin Hoods bok är baserad på föreställningen om en ideologisk konflikt mellan Eisenstein och Sovjet. Denna falska premiss får ingen konsekvent tillämpning eftersom en sådan skulle leda till absurda följder och Robin Hood pendlar därför mellan ett erkännande av Eisensteins lojalitet och spekulationer om hans protestbetonade undantagsställning. Denna pendling resulterar i motsägelser av ofta ganska dråplig effekt, varvid Marie Seton tycks ha utövat ett olyckligt inflytande på författaren. Han berättar t. ex. att Eisenstein redan som ung kom i kontakt med Freuds skrifter, i samband med ett studium av Lionardo da Vinci. Han bryr sig inte om sina tidigare funderingar att Eisenstein var omedveten om de ”freudianska” inslagen i sina filmer och citerar Marie Seton som påstår att Eisenstein som förklaring till sina svårigheter att nå den ryska publiken hade sagt att freudianismen, som uppstod i det borgerliga neurotiska Wien, var väsensfräm-mande för det sunda och hämningsfria ryska folket. Bortsett från Robin Hoods egen motsägelse — ty Eisenstein talar här om en freudianism som han ju skulle vara omedveten om — och det meningslösa i själva påståendet att primitiva folk inte är neurotiska (Eisenstein med sin kännedom om den moderna antropologin kan knappast ha fällt ett sådant påstående) blir tankegångarna ytterligare tillkrånglade när Robin Hood sedan börjar spekulera över den inverkan som Eisensteins besök i Mexico kan ha haft på hans sexualliv. På fullt allvar tror nämligen Robin Hood att den vuxne Eisensteins hämmade sexualliv undergick en radikal förändring när han kom i kontakt med det oneurotiska mexikanska folket och då återstår bara problemet varför inte den ändå längre kontakten med det lika oneurotiska ryska folket hade åstadkommit dylika märkliga effekter. Robin Hood är osäker i behandlingen av Eisensteins ideologiska bakgrund. Men när han med hjälp av sanningsvittnet Marie Seton sysselsätter sig med Eisensteins person, enkannerligen hans sexualliv, blir den gamle filmesteten superfreudiansk eller vulgärfreudiansk på ett sätt som borde chockera den grupp av hans hängivna beundrare som får fross-skakningar när de hör talas om Freud i filmsamband. Låt mig bara citera inledningen till ett avsnitt i boken: Var även Eisenstein frigid? Tydligen icke. Därom skvallrar de obscena teckningar, han roade sig med att utföra ... Vad är det för trams med frigiditet hos en man, som skulle motsägas av obscena teckningar? Och inte kan man med hjälp av dessa och liknande spekulationer bygga upp en tes om homosexualitet, inte ens om man använder den obetalbara termen ”homofilism”. Eller att komma till en slutsats som har alla utsikter att bli klassisk som exempel på hur man inte bör handskas med psykoanalysen. Enbart på de tre fakta att Eisenstein var intresserad dels av Freud, dels av Lionardo och att Freud tyckt sig finna vissa särdrag i Lionardos fadersbindning sluter sig Robin Hood till att Eisensteins förhållande till fadern måste ha kännetecknats av precis samma särdrag. Robin Hood har inte kunnat undgå att behandla de politiska och ideologiska aspekterna på Eisensteins verk. Däremot är det i hög grad diskutabelt att överhuvudtaget gå in på odokumenterade sidor av hans privatliv och sexualitet, i synnerhet när inga försök göres att sätta dem i samband med hans arbete. Detta gäller i viss, om än inte samma ut- 154