KOMMENTARER delat, en ungefär motsvarande serie av ung lyrik länge varit planerad och de första böckerna kommer inom kort. Det blir intressant att se hur den nya formen slår an och fast BLM :s förläggare ger ut även denna serie kan man kanske, utan att beskyllas för redaktionell reklam, få hoppas att de unga lyrikerna på detta sätt skall kunna nå en betydligt större publik än förut — och att den litterära publiken skall få lättare att knyta nya kontakter bland de kommande poeterna. Två stora gamla män i nordisk litteratur har gått bort — Yrjö Hirn och Knut Hamsun. De eftermälen man ägnat dem i respektive hemland har varit mycket olika. Den finländske polyhistorns minne tecknades med stor värme; han tedde sig som ett slags fader för sitt lands humanistiska vetenskap och man har också många gånger pekat på den stora roll han utanför vetenskapen kom att spela genom sin nobla, sant humanistiska personlighet. Om den hårde gamle trotsaren från Nørholm fälldes mer blandade ord i Norge, bitterheten är ännu stor över hans hållning under kriget. Om Yrjö Hirn skriver Bengt Holmqvist längre fram i numret och drar fram åtskilligt av hans verk som inte varit särskilt bekant utanför specialistkretsar. Att ge en kort resumé av Hamsuns insats som författare vore däremot en överloppsgärning. Visserligen hör han knappast till de klassiker som har många svenska läsare i dag men sådana fakta står att få på många andra håll. Det kanske kan räcka med att peka på den stora betydelse han haft som förebild och inspiratör för andra författare: på tjugotalet finns det gott om sturska men känsliga vandrare med mer eller mindre väl anbragt sordin i vår egen prosa. Att Hamsuninflytandet nådde ännu längre visade Ernest Hemingway när han förra året berättade för den norske bokförläggaren Harald Grieg att Hamsun hörde till de författare han tagit starka intryck av i sin ungdom. Grieg berättade helt kort om saken i en intervju (som återgavs i en BLM-notis) och man kunde då möjligen tro att det rörde sig om en konventionell artighet av det slag celebriteter lärt sig servera automatiskt (”Stockholms stadshus är en enastående byggnad och ’Dödsdansen’ av Er store Strindberg hör till min käraste läsning”). Senare har emellertid direktör Grieg skildrat sitt möte med Hemingway utförligare i en liten bok och av den framgår att amerikanen verkligen menade allvar och kunde motivera vad han sagt. Man kan nog också förstå att ett språk som Hamsuns måste ha gjort intryck på en ung man med så stark stilkänsla att han skulle förnya prosakonsten över en god del av världen. Den enastående friskheten, det direkta och naturliga sätt varpå Hamsuns ord fogar sig till varandra slår igenom även i dåliga översättningar, den saken kan inte minst studeras i en del av de svenska upplagorna. Det verkar tämligen vindstilla i de svenska nittiotalister-nas prosa om man lyssnar till den starka fjällbris som finns även i Hamsuns tidiga, romantiska verk. ”Viktoria” är t. ex. en melodramatisk kärlekshistoria, som väl gör sin starkaste effekt när man är sjutton år, men där finns en sådan vitalitet i den lyriska prosan — och i den psykologi som ligger under melodramen — att man utan minsta tvång kan läsa om den även vid mer skeptiska år. Om man undantar ”Markens gröda”, vars episka trollkraft fångar nästan alla, är det ändå till små tidiga böcker av Hamsun man framför allt återvänder — ”Svält”, ”Pan” och ”Viktoria”. Där är ännu inte kritiken av modern kultur så påträngande och där är värmen större än i de flesta följande böcker. Där får man också, framför allt i den hemska och fascinerande ”Svält”, se hur de övermänniskodrag Hamsun sedan så gärna idealiserar kan lockas fram av förnedring och underlägsenhet — en skildring som gör dem om inte mer sympatiska så åtminstone mer förklarliga. Åke Runnquist 164