SVEN ALFONS I MELLANRUMMET Den utrangerade prästen i havsbandet i katedralen av torkande fisknät skelettet av förhoppning ruinen av observatoriet i staden av vittrande väder långt utanför landet utan frihet från evigheten och stunden de fyra väderstrecken ristar hans kinder vart han sig i världen vänder invecklad i klutar av närhet och fjärran (alltför mycket av allt) knuten i brudslöjor och mässhake för den vikande outhärdliga mässan spelar han, prästen, himlens och jordens hanrej, med tonsur och sixpencare på hjässan dityrambiskt på dragspel blåser sin flöjt melankoliskt och fel förhäxad av den oändliga figuren utanför tingen lockad av väktarinviten vid porten som alltid är sluten blåser denne man flöjt alltid i visshet att sista tonen är struken tonstegen utan fästen — han inhiberad och utgiven, spetsad på väderstrecken, de fyra hornen — alltid i visshet att inviten gäller och utesluter den utrangerade prästen i förbund med ingenting i förbund med mycket korsfäst på grenklykan som vissnar och växer — hör hur ormen väser — (vilket håll skall han vända sig åt med otro och dyrkan) 167