SVEN ALFONS deltar i änglars palaver och läser kvällsnyheter överlämnad åt saxen, den saxen som klipper friskt gryningens gräs och platsbiljetter till den tomma kyrkan härmed försenad till brant skeppsfärd mot kristalliska mål mot ön med de växlande namnen mot invändigt ingenstans mot daggens glans över vraket ett kungligt hasardspel med urblekta nötter i solsken mot vandraren med fisken av glas i famnen försenad, förorenad av skäl som ivrigt förrinnande bäckar av grus och sten i skoma lyssnar han ensam förfulad profan till jordiska samtal på bygatan och längtar en smula till stan när sommaren tar slut det gör den abrupt (först brister kärnan till slut brister sommarens skal) skriet av sjöfågel ökar snart outhärdligt då återvänder han, dödens förskräckte kamrat med sitt oförvaltade pund med ett föraktat mynt i västfickan till kaffebröd och en kopp eller åtminstone till avlat och misskund med nog styrka eller nog svaghet att bebo mellanrummet det tvivelaktiga med nog styrka eller nog svaghet att övermannas av förtvivlan och hopp 168