BJÖRN-ERIK HÖIJER EINE KLEINE NACHTMUSIK En lång berättelse 1 När jag lämnat in resväskan på förvaringen och stått en stund i stationsportarna och tittat på larmet, skriket, hetsen därute på gatan (ja, jag tyckte det var som ett skrik, och jag såg skriket, såg det och kände det, som det skar sig in i och genom mig, som en såg med slöa tänder: det var helt underligt och skrämmande) — fick jag för mig, att jag måste ringa Flinks och meddela min ankomst. Flinks var från min hemort, jag kände dem mycket väl från den tiden; men de levde sen en fem år här i staden: jag hade hälsningar till dem alla tre. Egentligen borde jag först skaffa mig ett rum och lite mat eller åtminstone en kopp kaffe. Men så såg jag familjen för mina ögon... John svarade. Han uttryckte sin allra högsta överraskning. — Nej men gosse gosse, sa han, du menar inte att du vågat dig hit till stan?! Jag kände hans hjärtlighet, tyckte jag, ända hit, fast det visst var fulla fem kilometer mellan oss. Men jag kände mig väl ensam, jag hade väl en sån där bondsk hemlängtan. Nåja; och det regnade därute över staden, allting var grått och främmande. Jag tyckte Johns röst lät som en klocka som klämtade en hoppfull signal i mitt öra. Han ropade på Eivor. Så fick jag byta några ord med henne, hon blev visst rörd, som det lät. Men nog löpte hennes tunga lika fort som förr i världen: jag fick en hel kaskad i örat av knappt urskiljbara ord. I en paus frågade jag så efter Inez. — Ja Inez, sa Eivor Flink — men nu tog John, hennes man och Inez’ far luren. Han gav mig Inez’ telefonnummer och talade om, att hon hade egen bostad sen ungefär ett år tillbaka. Det var en nyhet! Jag accepterade Flinks inbjudan att hälsa på senare på kvällen. Innan jag ringde upp Inez gick jag ett par varv inne i stationshållen. Jaså hon hade eget rum? Hon måtte väl inte ha gift sig sen sist? Men om hon inte... att hon inte bodde hemma? Jag tänkte på henne, tills jag riktigt såg hennes röda, runda kinder, tindrande ögon och svarta, glänsande hår. Hennes bild andades renhet, klarhet, riktighet. Hon har alltid framstått som ett kvinnoideal för mig. Jag måste bekänna, att jag darrade, när jag så slog hennes nummer. Om John varit förvånad och hjärtlig, så var Inez helt översvallande. Hon nästan sjöng eller skrattade till mig, att ta spårvagnen och komma ut till henne. — Genast, mesamma! ropade hon, och jag kände hennes iver som om hon stått alldeles inpå. Jag låtsades upptagen just nu, men hon bara vispade undan alla mina invändningar med sitt obetänksamma yttrande, att hon hade allt som behövdes hemma hos sig och allt var mitt, jag behövde inte tänka på nånting. Allting är ditt! sa hon. Jag hajade till. Sen skämdes jag. Och så kastade jag min bondvarelse ut i virveln där utanför stationsbyggnaden. Det var inte mitt första besök här i staden. Men aldrig förr hade j ag känt mig så säker och smått upphetsad som nu. Det kändes som om jag fått en feber med stimulerande drömmar: jag nästan gled fram genom visserligen regngråa moln. 169