BJÖRN-ERIK HÖIJER Strängt taget såg jag ingenting på den resan. Jag menar: det jag såg det var helt och hållet inom mig själv, och det var minnesbilden av den unga, vackra kvinna som jag nu skulle besöka. Ja, Inez var vackrare än jag föreställt mig. Det första hon sa gjorde mig lite konfunderad. Hon sa: — Jag visste, att jag hade en vän i dig, Jimmy! Hon bjöd på middag och grammofonmusik, Mozart och Schubert samt ett par skivor Brahms, hon var nämligen lidelsefull musik-dyrkare. Hennes röst hade mjuka, sammetsmjuka tonfall. På kvällen gick vi först på bio, sen hem till hennes föräldrar, till gamla Flinks. Jag hajade till genast jag kom inom dörren och möttes av Eivors halvt patetiska glädjeutbrott. Hon visste nästan inte till sig, sa hon. Och till mig direkt sa hon de kuriösaste saker. Alltsammans ute i tamburen, där hon och Inez kysstes och gav varandra komplimanger. Det klingade smått hönsgård: ”Välkommen! O så roligt! O vad stilig du blitt, Jimmy! Inte sant, Inez! O så fin mamma är i kväll! O så fin klänningen vart! Hur vart min? ! O Inez, blev du inte glad då Jimmy ...!” — Så småningom lotsade hon oss in i rummet, där John väntade. Gamle John Flink — och detta, som jag tyckte med mina bondska ögon, rikt vackra rum. Han stod vid fönstret med händerna i byxfickorna och en cigarrett i mungipan, vårdslöst flott och mera påminnande om en trettioåring än en som närmar sig de femtio med stora steg. Och det dignande kaffebordet med ljus och blommor och soffa och fåtöljer runtom. Allting glänste. Han var smärt och ståtlig. Hans blanksvarta hår låg som ett me-tallock ovanpå hans friskt röda, kanske lite plussiga ansikte. Som alltid slog mig kontrasten mellan sken och verklighet i hans utseende: den där knottriga, röda, uppsvällda näsan skulle tillhört en drinkare enligt alla regler, och det var nu lögn, för John var absolutist, försåvitt han inte ändrat sig på sistone, vilket knappast var troligt. Och överallt stod möbler och glänste, möbler av polerad björk och alm. En gnistrande kristallkrona i taket. Vägglam-petter, golvlampa, några gipsfigurer samt massor av sånt jag skulle vilja kalla krimskrams. Kanske var det hela lite sött? Nu blev det stort spektakel. Inez for som en svala, liten och med sitt svarta hår och sin utsökt formade kropp, mellan John, Eivor och mig. Hon kysste John och fick en klapp i stjärten till belöning. Sen rusade hon tillbaka till Eivor och började sno henne runt, runt. Hon haussade sin mor. — Gud mamma vad du är söt! John gav mig handen och kramade mig hårt och kamratligt. — Jaså ru Jimmy? sa han, och jag tyckte det låg allt möjligt i detta hans hälsningstal. Eivor rodnade och slog ifrån sig sin dotters komplimanger. Men också jag sa, att man faktiskt hade svårt att se vem som var mor och vem dotter, vilket kom Inez att beskylla mig för smicker. Det var första gången jag besökte Flinks, sen de flyttade hemifrån, det var som sagt för fem år sen, då jag fyllt nitton. Jag tyckte, att mina rödbruna kinder och händer skar våldsamma färgstreck emot allt det nästan skära här inne. Särskilt tavlorna beundrade jag och tyckte de var såväl vackra som romantiska. Jag sa som jag tyckte. Men alla tre bara log med återhållsam stolthet, John föreföll en smula ironisk. — Och allt detta på fem år! utbrast jag med entusiasm. Ni måtte haft tur? Jag kunde inte innehålla en suck. — Själv sitter man kvar i den gamla tjäran. Men så är det: bryter man inte opp i tid kommer man ingen vart. Jag titulerade Eivor som ”fru Flink” ett par tre gånger — tills John sa ifrån, att nu kunde det vara nog ”fruat”. Vi lade alltså bort titlarna. Eivor stod och liksom dröjde. Hon sa lågt: — Javisst Jimmy! Och då slipper jag känna mig så gammal. — Inte är väl Eivor gammal? vädjade jag 170