EINE KLEINE NACHT MUSIK till de andra. Inez skrattade och John smålog; fast inte förstod jag anledningen. Jag såg på Eivor. Hon hade nog lite för plussiga drag och kunde inte helt snöra in fetman, lite liten verkade hon också, lite resignerad kanske, vad vet jag. Vi slog oss ner vid kaffebordet. John och Inez valde soffan. Skämtsamt förtroligt knöt de ihop händerna som förälskade och tjålade så smått. Eivor tog en rygglös taburett. Jag själv fick sitta i fåtöljen, därtill tvingad. — A ta bort tassarna! sa John efter en stund och hade väl fått nog av sån där lek. Han skruvade upp radion utan att vända sig om, bara sträckte dit handen och reglerade apparaten bakom sin rygg. Han hade suttit och funderat, tydligen. — Fem år? mumlade han. Men likafullt är det som hade man hela förbannade bondhålan i hälarna. Den hänger med på nå vis. Gosse — hur kan du existera ? ! Det var en egendomlig familj att ägna allting korta tidsintervaller. Innan vi ännu druckit ur kaffet rusade John upp och ville dansa. Med Inez. Men först skruvade han upp radion ytterligare några grader. Han sken med hela ansiktet. — Hör! Vilken rytm! Far och dotter dansade ett par tre varv på den lilla plätt av golvet som inte var upptagen av möbler. Jag kände mig illa berörd, men jag var väl bondsk nu igen, tänker jag: de två där på golvet sög ihop sig som älskande och allting var onaturligt sensuellt. Så fäste jag blickarna på Inez. Vilken smidig liten kvinnokropp ... Bara några få varv — och så tillbaka till påtåren. Inez slängde sig ner i soffan och försäkrade, att hon ville gifta sig med sin pappa. Ingen kunde dansa som han! John kvitterade komplimangen. Han tände en cigarrett. Han blåste ur röken som en gigolo. (Kom jag att tänka.) Han sa: — Gosse, där har du flickan. Du ser: hon dansar som en hora! Hans råa ord tog som en boxarstöt. Inez blev röd, Eivors händer började darra, jag själv rodnade, tror jag. Stämningen sjönk under den fina horisontallinjen. John skruvade oberörd ner radion till ett diskret ackompanjemang. Lj usen på borden fladdrade och skänkte scenen skuggor och liv. Regnet tassade lent mot fönstret. Så småningom var allting bra och intimt. Vi satt och pratade om dans på den tiden. Inez kom ihåg, att hennes föräldrar dansat såväl lördag som söndag som mitt i veckan. Eivor blev drömsk. — Gjorde vi verkligen? sa hon som trodde hon inte sina öron. Men John var ironisk. — Dans? Nej men kalla det hoppa. Jessus vad vi hoppade! För övrigt var det allt fan så länge sen. Eivor mindes nu, att de haft så roligt, när de — hm — dansat. — På den tiden var allting roligt, sa hon lågt. John klämde nu fram, att han egentligen lärt sig konsten på gamla dar. Jag såg visst häpen ut. Han skroderade. — Rätt vad det är, är man ute i virveln. Dansa, ser du, Jimmy, är livet! Men — förstås — riktig dans, modern. Hula hula! Jag måtte tappat hakan. Eller gjorde jag det därför, att det kom fram att Eivor inte alls dansade. Då jag sa, att jag skulle bjuda upp henne vid första tillfälle, nästan exploderade John. — Eivor dansa! Gosse gosse, förr kunde du ge dig på en möbel! Närå, hon sitter allt hemma och broderar, hon, när John Flink går på bal. Och varför inte, för resten? Jag tittade forskande på Eivor. Jag kände mer och mer, att allting liksom gick på balanslina: bara det inte vippade över, gick det ju bra. Men om det...? — Mamma borde gå ut nångång, sa Inez lågt. Men Eivor slog ifrån sig. — A nej, sa hon och rörde om i koppen och 171