BJÖRN-ERIK HÖIJER såg efter, hur hon hade det i sumpen där. Jag har dansat färdigt, jag... Plötsligt fick jag för mig, att det var synd om henne på nåt vis. Det slog mig som ett rapp, att allting här inne var annorlunda än det syntes. Allting såg bra ut — men men. John var rå och ironisk. Förhållandet mellan honom och dottern var allt ganska uppskruvat. Och Eivor inte bara tycktes resignerad, hon fladdrade som en ängslan mellan rummets väggar, mellan rum och rum, mellan sig själv, Inez och John. Och Inez? Hon hade varit över-entusiastisk hela dagen och hela kvällen och på bio hade hon gråtit sina ögon svullna och röda över vad hon sett — hon liksom dansade just hitanför avgrunden. Så började de fråga ut mig. Om också jag dansade, verkligen? Jag dansade. Jamen var det möjligt? Jag — som såg så allvarlig ut. När jag menade, att jag ju var likadan som alla andra, fick John ett ben. — Lasternas summa! skrek han — och så kom den goda stämningen tillbaka. Skönt. Jag berättade lite där hemifrån. Jag framförde allehanda hälsningar. Eivor syntes vemodig, John däremot bara hånfull. Han pillrade med radion hela tiden, skruvade upp den tills den skrek, dämpade ner den till en viskning. Han rökte cigarrett på cigarrett men aldrig helt ut, askfatet blev småningom fullt med halvbrända stumpar. Jag sa, att allting var sig likt därhemma: allting flöt igenom tiden — så sakta. John klämde just sönder en halvrökt cigarrett med sin bruna tumme. — Ja. Jag minns som i går hur det kändes att kliva i detta karutschahelvete. Det tänjde på sig och tänjde på sig — men aldrig i helvete att det gick isär. Ibland formligen hade man lust att vråla! Jag frågade, om de aldrig längtade tillbaka. John skrattade ut mig. Inez sa, att hennes mamma skulle gå tillbaka i morgon dag, om hon fick. Eivors händer darrade. Ivrigt förebrådde hon sin dotter, nästan sorgset. Det var inte alls som Inez sa. Här i staden hade de ju fått det så bra, trodde de då att hon var så dum... ? — Det är klart, sa hon med nedåtvända ögon, att ibland tänker man på det och minns — vissa saker — vissa människer. Men flytta tillbaks? Aldrig! Då tyckte jag, att jag måste förklara min situation. Också jag önskade få bryta upp. Men jag vågade visst inte. — Jag är visst rädd, sa jag. Alla såg på mig. — Ser du! sa John. — Det skrämmer mig på samma gång det lockar och drar, sa jag. ”Akta dig!” viskar det i örat på mig. John formligen stirrade. — Förbannat intressant, Jimmy. Jag menar: för mig var det på samma sätt fast exakt tvärtom; rösten sa: ”För fan, John Flink, akta dig för att rota fast i den här gummimassan!” Han skrattade till. — Nå men vad är det du liksom är rädd för, då? Då sa Eivor bestämt och moderligt: — Jimmy ska inte flytta hit. Jimmy ska stanna hemma. Jimmy passar inte här. Det här är ingenting för Jimmy. Det blev en paus. Jag berättade, att jag kanske skulle bli en månad i staden. En gemensam bekant till oss, fru Linné, skötte om mamma under tiden. Jag hälsade från mamma. De frågade, hur hon hade det. Jag sa undvikande, att hon i alla fall hade sina stunder av medvetenhet. (Mamma är svagsint, ju.) Alla såg beklagande på mig. Eivor sa: — Och då sitter Jimmy och håller mamma i hand, tills hon blir trött och vill sova? — Nej, sa jag. Inte nu längre. — Åjo? Du är så snäll mot din ... Jag blev lite häftig. — Nej! Har varit kanske — men är inte mera. Eivor satte upp en tafatt hand, men jag kokade smått över. 172