EINE KLEINE NACHTMUSIK — Jamen begriper ni inte, att det måste få ett slut. Jag kan inte nöja mig med, att — ja, förlåt, jag menar... Inez kom till min hjälp. — Alla kan väl inte vara så uthålliga som — som... sa hon, och hade visst sagt för mycket, hon slutade med blotta antydningen. — Nej, kanske det, sa Eivor. Och så var vi ifrån det ämnet. Jag satt och tänkte på mamma och mig själv en stund. Fast jag kände mig skamsen, visste jag med själva förvissningen, att jag hade rätt göra som jag gjorde. Jag helt enkelt måste komma ifrån henne ett slag för att inte själv bli tokig! Men — där låg hon på sin säng i kammaren och sträckte ut sina hjälplösa händer efter sin ende son ... John skruvade på rattarna och fick in England, där en hotkvartett förde oljud. Han prisade den — och slog så av definitivt. Jag kände igen gesten: precis så där gjorde jag själv med min sjurörs därhemma. John hoppade upp på golvet och gick fram till fönstret. — Nej, nu måste man röra på skänkarna, sa han. Det formligen kryper myrer över hela kroppen på mig. Fan vad det regnar! Det är väl det man känner; vädret ska prompt rita sina kurver i mig. Inez förklarade. — Pappa kan inte sitta stilla, förstår du Jimmy. Det är som hade han feber. Också Inez rusade upp och började leta efter nånting i en tidningshylla på bortre väggen. Hon frågade efter albumet. Eivor gick och hämtade det i ett annat rum. Hon hade städat undan allting som i alla fall ingen brydde sig om, sa hon. — Mamma har städdille, undervisade Inez. — Jag förstår inte...? hördes Eivor mumla i ett inre rum. Då gick Inez dit för att hjälpa. John vände sig om och kikade på mig med helt nya ögon. Jag sa, att också jag gillade att pyssla med radio. Att man genom den kunde höra inte bara Europas utan hela världens stämma. John småflinade. — Exakt min tanke! En djävla kakofoni, emellertid; inte sant? Drar man bandet hastigt över hela skalan låter det som en nödsignal. Han skrattade högt. — Jag menar: en gris håller på stickas — va! Han härmade grisen, vill säga gnisslet när sökaren blixtsnabbt far över stationsrösterna i radio: ouiii!! — Precis! skrattade jag. Jag tilläde, att jag i alla fall ansåg det vara en sorts kontakt. England, Frankrike, Italien, Spanien, Ryssland, sa jag. Europa! Sen fick jag givetvis förklara, att jag ingalunda begrep själva språken. — Men, sa jag, jag tycker jag hör själva rösten! Europas röst. Det lät nog ganska högtravande, men jag har nu en gång för alla en viss benägenhet... John Flink lyssnade emellertid uppmärksamt, samtidigt som han mönstrade mig på ett nästan närgånget sätt; jag började känna mig besvärad och undrade, vad han tänkte på. Han sa, att han för sin del bara lyssnade på dansmusik. — Ja dansmusik, sa han. Egentligen är det bara själva rytmen, själva blålinjen. Fan —■ då tycker jag att jag hör folket språka, skratta, sjunga, gråta. Djävligt löjligt, inte sant? Han gjorde en mystisk gest: drog pekfingret som en kniv tvärsöver struphuvudet, fram och tillbaka, hastigt, några gånger. — Har du några illusioner? frågade han sen. (Bluffade han bara, eller vad var det med honom?) — Nej, sa jag sanningsenligt. — Det är bra. Men om du har, hör mitt råd. Kasta dom fort som helvete. Ser du, Jimmy: livet är ruttet! Då frågade jag, om han hade ont i väder-leksbenet, som han gned lite emellanåt med ett stön och under grimaser. Han skrattade godmodigt och kallade mig ”djävla idealist”. Jag svor mig fri från den etiketten. Men jag sa, att jag likafullt höll på ett. — Rent spel, sa jag, håller jag på. — Vasa? 173