BJÖRN-ERIK HÖIJER Jag upprepade. Då satte John upp cigarretthanden och sa nog så allvarligt, att han passade. — Va? sa jag och begrep inte först. — Pass, sa han dovt. Jag passar! Sen höjde han rösten. — Det var då fan, svor han, måste dom ända till fotografen?! Lyckligtvis kom Eivor och Inez just då in med fotografialbumet, som legat gömt i en byrålåda i sängkammarn längst ner och längst in. Eivor sa, att hon skulle ställa i ordning lite saft medan vi tittade på korten. Inez befallde mig komma och sitta med henne i soffan. John vände sig mot fönstret igen. — Är det nånting så står jag till tjänst, sa han chevalereskt. Eivor började duka bort kaffekopparna. Jag satte mig. Inez sa, att jag skulle komma närmare. Till sist satt vi tätt ihop som svalor på en stupränna. (Inez är så liten och så svart i sin eviga, åtsittande sammetsklänning, jag kommer ovillkorligen att tänka på våra svalor därhemma. Kanske pratar också hon lite fort, så där, och påminner också därigenom om husfåglarna...) Jag kände värmen från hennes lår. Blodet började rusa. Men Inez lade ner albumet i knät och började prata om filmen vi sett och som kommit henne att gråta så över sig. Hon sa, att hon tyckt att allting varit så liksom avklätt naket. Så hopplöst. Hon grät över det hopplösa — men hon var rasande på nakenheten. — Jag sitter och ilsknar till, sa hon och stirrade rakt fram. Varför ska allting vara så naket! Allting. Du kan inte läsa en modern bok... Bara sjukt och ruttet. Ingenting vackert. Och likadant i musiken: bara buller och polyfoni. Oljud, det riktigt skär remsor på en. Likadant konsten. Stolarna står snett, husen lutar, ögat på det sneda ansiktet sitter bredvid munnen, horn i pannan och under magen. Otäckt! Varför kan man inte göra nånting som är vackert? Bara förvridna gestalter! Rota i allt som är unket och smutsigt! Ä Jimmy, jag hade velat springa fram och slänga över dom åtminstone ett täcke...! Ledsamt nog måste jag säga emot henne. På mig hade filmen haft rakt motsatt effekt — måste jag deklarera. Under alla förhållanden, sa jag, måste konsten vara med sin tid. Vi har lämnat den förfalskade idyllen, sa jag. Vår tids konstnär är i sanning engagerad. Man beskyller honom för motsatsen, men det beror nog mest på, att man själv är oengagerad och inte vill bli störd. Framför allt söker konstnären i dag sanningen. — Vill säja det där jämngråa och jämntrista! utropade Inez med nånting av förtvivlan i stämman. Jag sa, att jag inte kunde hålla med om, att filmen (det gällde ju den) var grå. I varje fall kände man, att konstnärerna bakom den verkligen velat nånting nytt och annat. Det var en konstnärlig film, sa jag bestämt; jag skulle inte ha nånting emot att se om den. Inez spände sig, så att jag kände de styva musklerna i hennes ben och armar. — Då ska du också göra det, sa hon patetiskt. Rota i det, gör det! Gå dit och njut! — Nej men Inez då! förmanade nu Eivor, som kom in med saftkaraffen. Jag lade märke till hur det rubinröda innehållet i kristallka-r af fen (från en svunnen epok) stod som en duva inuti hennes skära händer och mot hennes vita, vita blus. Nog var Eivor nätt. Också hon gjorde samma intryck av renhet som sin dotter. Vad dessa människor ändå höll sig rena och fina! (Jag tänkte: Men — en röd duva?!) Jag försökte få Inez på andra tankar genom att säga, att jag nog förstod vad hon syftade på. Hon också ville ha ljusa konstverk, optimistiska konstverk, positiva konstverk — eller hur? Hon förebrådde mig för att jag sa detta med sånt hån. Men jag hade inte menat att håna henne. Inez gjorde en avvisande gest. — Vi språkar inte mera om det. Gud — jag trodde man kunde ge människerna lite mozart-Ijus igen. Men gissa vad jag tror? Vår tids så kallade — ja just så kallade! — konstnär ha 174