EINE KLEINE NACHTMUSIK tar människan. Jo du! Och själv är han just så där rutten och jämngrå och allting han tar på blir — så där. Det är inte modernt att älska människerna! Hon skrattade bort alltsammans och öppnade fotografialbumet och började bläddra. I samma ögonblick vände sig John inåt rummet och fäste blicken på oss. Och Eivor gick och ställde sig i dörröppningen. Inez växlade blickar med dem. Det verkade som om alla tre varit spända på vad som skulle följa härnäst. Inez bläddrade och, höll jag på att säga, pladdrade. — Ja här är mamma som flicka — och där är pappa — och där ett kort av mormor och morfar — och där har vi en idealistisk förening på utflykt till Klinten, ser du gitarrerna och jättekaffepannan av kopparplåt — pappa i skogsmodell — mamma igen: sista modet, jag tycker det påminner om Gloria Swanson, gör det inte? Nu! Titta: pappa och mamma i bröllopsskrud! John började gnola Merikantos ”Där björkarna su-usa sin milda sommarsång! Och marken av ro-osor blommar...” Eivor fick röda fläckar på kinderna. Jag rynkade nog pannan av förlägenhet. Jag tittade på kortet. Mycket riktigt: John och Eivor och en liten söt brudnäbb med blommor i håret. — Nåå? frågade Inez och uppförde sig mystiskt. Jag sa, att kortet var mycket vackert. — Beskriv det! Ja — beskriva det? John och Eivor var båda unga och snygga, John hade frack och krysantemum i knapphålet, Eivor hade långt släp eller slöja eller vad det nu var och brudkrona och en jättebukett av idel liljor, tror jag. Det var vad man kallar ett stiligt brudpar. Jag sa det. — John med sina vita handskar och svarta lackskor ser ytterst förälskad ut, sa jag. Eivor bär opp den spröda brudkronan på ett rent jungfruligt sätt. Du liknar en prinsessa, Eivor, en poets finaste dröm! — Mera, mera! tj atade Inez på och var helt upphetsad. — En liten söt flicka håller brudens släp. John hostade. Jag såg upp. Han bara smålog och lät ena foten säga ”ta-ta-ta” mot golvet. Jag sa, att jag nu sagt allt jag kunde. — Åjo? — Jo! sa jag och begrep äntligen, trodde jag. Alla står så lyriskt mot landskapet, som är det vanliga ”fotografens dröm”; alper och en stilla sjö med cypresser eller pinjer, pinjer tror jag. Jag lade ner albumet i Inez’ knä. Jag såg från den ena till den andra. De såg så mystiska ut, på vippen att förvandlas. Lite ilsket sa jag ifrån, att jag inte fattade vad de alla glodde på. — Ja det är väl bröllopskortet? frågade jag och tänkte, att de bågade. John harklade sig. — Jag svär! sa han med lite hes röst. — Ni har ju så mycket för er, ett slag började jag tro, att det bara var en maskerad nu igen. — Det är ingen maskerad, Jimmy, sa Eivor — och hostade. John hostade på nytt. Inez också hostade. De hade visst fått det i halsen. — Ja då förstår jag inte...? sa jag och kände mig så där bortkommen igen, som alltid när jag trodde mig utsatt för drift. Jag tycker inte om att man djävlas med mig. Jag vill helst att allting ska vara precis som det syns. Själv går jag med öppet visir; men också det är väl ett bondskt drag. — Titta riktigt noga nu, Jimmy, uppmanade Inez. Ja, jag såg på kortet en sista gång. Då gjorde jag en upptäckt! Jag såg upp på Inez, på kortet igen, på henne igen. Jag nästan måste skrika. — Men — det är ju du, Inez! Knappt hade jag sagt detta, så exploderade John och Eivor skrattade så tårarna rann och Inez skrattade och skrattade. — Ja Jimmy! skrek hon mellan skrattattackerna, ja ja ja! Nu blev jag uppriktigt förbannad. Jag lät 175