BJÖRN-ERIK HÖIJER dem skratta ut. Men sen sa jag kärvt. (För jag håller verkligen på att det ska vara rent spel.) — Jamen då är det ju maskerad, då är det ju bluff, lögn. Skrattets efterdyningar dog tvärt. Inez blev helt allvarlig, John och Eivor mörknade, John blev därtill nästan hård i hela sin attityd, som om han stelnat. Jag sa: — Om det här inte är Eivor...? — Jimmy, Jimmy! skrek Inez till — och så var det färdigt igen. John började dansa omkring och blåsvära. Helvete, helvete, helvete! Och Eivor fick skrattårar utpå kinderna för andra gången på kort tid. Hon stammade: — M-men J-Jimmy d-då: nu är du m-maka -lös! Det är jag som är bruden! — J-jamen ... stammade jag i min tur. — Fan fan fan! svor John, sprutade svordomar som ett automatgevär, hårt och direkt och förintande. Jag kreverar! skrek han. I en paus sa Inez sedesamt: — Bruden är inte jag. Jag är... — Brudnäbben! skrek jag infogande, för äntligen fattade jag schäsen. Nu måste ju också jag skratta. Visst var det ju bor ti skogen tokigt, som vi säger därhemma. I ett slag var vi alla försonade. John torkade tårarna och snöt sig frustande. Och nu lade han ut texten... — Medge att det är magnifikt! Jag gick villigt med om det. Han berättade, att Eivor fått Inez långt före giftermålet, de två hade helt enkelt rest bort och klarat av allting själva. De hade bott på ett ställe för obemärkta. Först hade de för avsikt att låta ta bort, sa John, men sen beslöt de sig för att låta barnet leva. En kvinna födde dödfött samtidigt, hon tog hand om deras barn tills vidare. Sen reste de tillbaka hem. Som John sa: — Inte en kotte visste ett knyst. Och då, när vi skulle gifta oss, sa jag ifrån att nu ska jäntan hit och på kortet ska hon vara med. Så blev det. Och sen, Jimmy, vad gjorde vi sen, tror du? Vi adopterade henne! Inez var alltså adopterad, det hade jag ald rig tänkt på. Att adoptera sin egen dotter! Säga vad man säga ville: men det var en viss besk humor över Flinks. Sen jag skrattat mig tom som ett urblåst ägg, stjälpte jag i mig ett glas körsbärssaft och tuggade några kakor till. Bäst ge sig med i svängarna, tänkte jag väl; eller så hade Inez vampat mig vid det laget. Jag kände, att hennes varelse brände sig in i mig som eld i papper: hon tog bit för bit av mig och förvandlade mig efter hand till glöd med askan av det förflutna djupt under mig, redan svartgrå och glömd. Jag beslöt mig för att acceptera allt som fortsättningsvis kunde följa. Ja besluta: jag lutade mig emot det sugande okända utan vilja och motstånd: så var det. Mammas gestalt fanns inte längre i mitt vakna medvetande. Vi började språka om kortet och adopte-ringen. Jag frågade naivt, om det aldrig kommit fram? Men John lugnade mig. Det var än en gång fråga om ett fullbordat faktum! Folk får nys om det, skrattar och är med på noterna; och ingen går ju gärna och skriver myndigheterna på näsan... Jag förstod. Men samtidigt var jag inte helt nöjd. (Man vill nog nosa i allt...) Hur gick det med Inez själv, då? Om hon blir gift och får barn och de börjar fråga efter mormor — hur blir det då? — Mormor? sa Eivor och hade rynkor från hårfästet ner mot näsroten. — Ja. Prästbetygsmormor! Johns tonfall var ögonblickligen fränt hårt. — Det låter fan så invecklat det där, sa han. Prästbetygs — vad fan menas med det? Den andra kvinnan, menar du? Nej, ser du, hon är likviderad, hon har spelat ut sin roll, hon existerar inte längre, hon finns inte med i personförteckningen ensengång. — Jamen...? drog jag på målet. Går det verkligen? Går det att stryka ut? — Att det går! Jodå gosse, det är lika lätt som att ta bort ett barn, tro mig. Vem fan är så dum så han tror att Inez säjer annat än att mormor är mormor och morfar morfar? Sen, när hennes ungar är lagom stora, låter hon dom betrakta kortet... 176