EINE KLEINE NACHTMUSIK Jag skakade dumt nog på huvudet och sa, att jag inte visste vad jag skulle tro. — Nähä? — Det är inte riktigt... — Sant — menar du? John lät fränare och fränare. Eivor såg ledsen ut. Inez verkade förargad. — Gosse, väsnades han, du är väl inte totalt renons på humor, hoppas jag? Och ta för fan undan det där djävla albumet nån gång, jag tål inte se det för mina ögon. Vad fan skulle ni komma dragandes med det nu igen. Jag har ju sagt, för fan, att ni ska stoppa undan det. Eivor skyllde på Inez, och Inez sa, att hade hon haft en aning om, att jag var så torr... Hon rusade i väg med det olycksaliga albumet. Eivor såg bekymrad ut. Hon tyckte väl jag tog för allvarligt på allting, och det var nog på det viset. Och så undrade hon, om det började bli tid för en smörgås? — Jag ger mig på att Jimmy är alldeles svulten. Hur är det, Jimmy, är du inte hemskt sugen? Och så får karlarna ta en sup och — ja. Va Jimmy? Under tiden skulle vi knapra på frukt och karameller, det var ingen måtta på hennes gästfrihet. Hon gick ut i köket. Det verkade som om Inez slutit sig till henne så länge. John högg tänderna i ett äpple och tuggade så saften sprutade och fruktköttet knastrade. Jag tog ett par vindruvor och var uppriktigt ledsen över min bonddumhet. Nyss hade jag beslutat mig för att bara följa med — men likafullt hade jag redan bromsat, så att gnisslet väckt hela kåken. Jag bad John om ursäkt. Men John slog bort alltsammans. Ingen orsak! Jag tittade utåt tamburn och undrade, om Inez blivit sårad av min taktlöshet. — Inte då, sa John. För resten, skrattade han inåtvänt och slängde ifrån sig det halvätna äpplet, det går över — i sängen! Jag blev alldeles röd. Förbannad över att han inbillade sig såna dumheter opponerade jag mig genast. Han skrattade åt mig. Samtidigt varnade han mig för Inez. — Bäst du passar dig, för Inez kan allting, precis. Jag höll ett helt litet försvarstal för Inez. Inom mig tänkte jag, att hon var själva undret, blomman på skithögen, det fina som spirar mitt inne i det grövsta och mest lumpna. Och djupt djupt i mitt hemliga jag tänkte jag, att kanske kunde vi ändå gå till sängs tillsammans. Men nej, sa jag ifrån, en som Inez ... Sen gav han mig en stöt för bröstet genom att tala om, att Inez för övrigt var upptagen för tillfället. Om det nämligen inte redan hunnit ta slut. — Där, förstår du, Jim, tänder det lika fort som det slocknar. O sena tiders kvinnor! Jag delgav honom mina bekymmer över Inez. Hon verkar nervös, sa jag. Han var helt ointresserad. Men jag höll på det. Hon verkar orolig, ängslig, deprimerad — sa jag, samtidigt som det med ens gick upp för mig, att just så var det: allting hos henne var spelat, munterheten och mjukheten var en mask för att dölja nånting kanske helt hopplöst och sårat och spänt. Frågan varför hon inte bodde hemma låg ett slag på läpparna — men slapp inte ut. John slog ut med handen. Så nonchalant var den fadern. Han sa: — Ja, allt det där är ju hennes sak. Samt kryddade sig själv nu igen med det hypercyniska: Jag kan j u inte ligga med henne, hur gärna jag än ville! Jag satt plötsligt och hatade honom. Men inte hade han känning med mina grund... Han rusade upp och såg på mig med tända ögon. — Kom an här, Jimmy! sa han. Han tassade fram till dörren, kikade ut, stängde och låste. Nästan darrande vände han sig mot mig. — Men för fan inte ett ord till Inez! Och så öppnade han det lilla alhnogeskåpet, som hängde i ena rumshörnet och som jag en stund beundrat som kanske det enda äkta härinne (undan för undan föll en slöja bort från sakerna, och mina ögon såg nånting helt annat 2 BLM 1952 III 177