BJÖRN-ERIK HÖIJER än för en stund sen). Han tog fram nånting som låg inlindat i en broderad sammetsduk. Han skrattade till. — Nåå? sa han och vecklade upp duken. Jag hajade till. Det var som om all luft ini mig häftigt pumpats upp mot strupen, jag fick en klump där och trodde jag skulle kvävas. Han skrattade. — Här ligger allt Döderhultarn i lä! Det var en otroligt rå imitation av Döder -hultarns berömda ”kärlek i ett nötskal”, eller vad jag nu ska kalla stycket: två mänskor i en kärleksakt utan skönhet, utan försvarande konstnärlig nyans, utan minsta vilja till sanning och ärlig realism, bara rått kött. Johns ögon tindrade. Så lade han ihop de två skalen och lindade om duken med rasande fart, lade in alltsammans på sin plats i skåpet och låste och fick ner nyckeln i lilla klockfickan på sina byxor. Över golvet och fram till dörren. Lyssna och låsa upp. Sen blåste han ut luft. — Det gick ju bara fint, sa han belåtet. Jag hade nu hämtat mig tillräckligt för att göra ett verkligt klavertramp. Hetsigt frågade jag, om Eivor visste om, att han hade såna leksaker i huset? Han bara raljerade. Nog var ju det möjligt, menade han på. Att du bara vill?! sa jag. Han hånade mig. Han kallade mig ”pastorn”. Ursäkta herr pastorn! Sen berömde han saken som både verklighetstrogen och — fantasifull. Han kallade den ”en drömmares djupaste fantasi!”. — Eivor, låtsades han grubbla. Nå, jag ger mig på att hon är där och gluttar tättemellan. I brist på bättre! Han tog mig i handen i ett hårt, befallande grepp. — Men fan tar dig, om Inez får nys om saken! Så hade han alltså lite skam kvar. Jag bad honom rentut fara åt helvete. — Jaså ru? sa han. Gillar du inte sånt där? — Nej, sa jag. Och egentligen borde jag låta Inez få veta ... Jag bet mig i tungan, men han formligen plockade ju protesterna ur mig. Han stelnade och förvandlades. Nu såg jag vad han liknade mest av allt: min föreställningsbild av den kallhamrade gigolon. — Gissa vad jag tänker på, sa han djävulskt. — Ja, det är sannerligen ingen konst! — Jo, jag tänker på det du sa för en stund sen. Rent spel, sa du. När Inez kommer in är det jag som ber henne låsa opp det där skåpet och ta fram den där saken. Är du nöjd då? Stammande bad jag honom att för guds skull inte göra nånting galet. Han hånade mig. — Jamen — rent spel — tala om precis hur det är. Sanningen i vitögat! — Bästa Johnny! vädjade jag. Och då klappade han mig överlägset förlåtande på axeln och sa, att jag kunde känna mig lugn. Jag bad honom förstå, att jag ju totalt saknade erfarenhet. Han sa, att det behövde jag inte yppa, för det syntes på utanskriften. En vacker dag, försäkrade han, skulle jag själv ha en sån där — leksak — i min låda. — Aldrig! sa jag med patos — i samma stund som Inez kom in. Hon hörde mig tydligen. — Man ska aldrig säja aldrig! raljerade hon. Jag stirrade som förhäxad på henne. Hon hade bytt klänning. Men också den nya var helsvart och smetade åt som ett ormskinn. Den var översållad med glänsande svarta pärlor — jag hade aldrig sett nånting liknande — det var fantastiskt. Hon smålog främlingsaktigt och gåtfullt. Som om hon inte bara ömsat kläder... — Men nu pappa, sa hon, är det du som går in och korkar opp! John var genast med på noterna. Han frågade, om jag drack pilsner? Jag drack pilsner. Lite häpen frågade han då, om jag menade att jag också tog snapsen? . — Ja, inte säjer jag nej, sa jag. Han såg glatt överraskad ut. — Världens åttonde! deklamerade han — 178