EINE KLEINE NACHTMUSIK och gick visslande över tamburn in i köket, där Eivor hördes pyssla med kastruller och sånt. Inez kom tätt inpå mig. Könsmjukt frågade hon, om jag var ond på henne? Jag svarade, att jag skämdes för mina dumma frågor. Om hon ville förlåta mig? Hon tog mina händer. Hon sa: — En sak, Jimmy! Du ska sluta med det där frågandet. Du ska ta allting som det är, förstår du. Konsten att leva, förstår du, är just att ta emot allting som det serveras. Du är alldeles för allvarlig, vet du vad! Säj: kan du verkligen skratta? Jag skrattade mitt bondskratt. Då skrattade också hon. Så ville hon ha betyg för den nya klänningen, som hennes mamma hämtat i dag samtidigt med sin egen. — Faller den bra? Är den inte snäv? Hon gjorde en mannekängrond. Jag trodde jag skulle kvävas. — Du är otäckt vacker, sa jag och menade det. Så kom hon tillbaka. Jag sträckte ut händerna. Men just då stod Eivor på tröskeln och bjöd på en smörgås inne i salen. När hon fattade orsaken till min upphetsning, började hon själv berömma Inez. Hon vädjade om mitt medhåll. — Är hon inte söt?! Och sen suckade hon. — Om hon nu bara kunde bli lite glad! — Mamma! Inez’ röst formligen klippte luften mitt av. Men nu hade Eivor fått fram nånting som hon väl tänkt på hela kvällen. Hon gick bara an. — Tror du inte Jimmy ser det? Tror du inte han ser... ? — Nu är mamma tyst! Hårt, utan minsta kärlek, nästan med hat. — Bry dig inte om mig. När du inte gjort det förut! — Inez! Det riktigt låg tårar i luften. Hat och — tårar. Så var John där med en ny kvickhet. Vi slets upp ur förstämningen, så där. John omfamnade Eivor bakifrån. Eivor ryggade som en märr som hör piskan smälla. Men sen gav hon sig hän, kanske reserverat. John stötte i supbasunen. Vi avtågade i uppenbar baissestämning. Innan vi satte oss till bords, rusade John in i sitt rum (det var alltså herrummet vi suttit i) och skruvade på radion för fullt. Visslande, rytmiskt gungande kom han tillbaka med den skrällande dansmusiken bakom sig som en effektfull fond. 2 Naturligtvis tog jag in mer än jag tålde: som varje bonde gör i staden. Men — bonde? Ja, vad skulle jag ge mig själv för etikett? Industrisamhällesurinnevånare? För all del, jag kom inte från pura bondlandet, det ser egentligen skapligt modernt ut därhemma, och mer än en stadsbo på besök har känt sig manad uttrycka stor förvåning över att ”civilisationen trängt så långt ut”. Men jag har alltid så röda händer och så rött ansikte; jag kände mig precis så bondsk som man kan bli. Nu släppte jag mig lös. Det var ju också för det som jag rest hit. Jag hade gått och poat med mitt därhemma, tills jag kände mig folkrädd. Kanske var jag en smula utvakad också, för mamma krävde ganska stor insats — ja. Vidare läste jag nog lite mycke, hade mina funderingar, så där, studerade musik och så vidare: allt på sidan om försörjnings jobbet. Jag skrev alltså. Poesi. En diktsamling hade j ag fått ut och flera skulle det väl bli — när kritikerna lugnat sig och jag, mm, hämtat mig. Jag hade börjat få brev med författartiteln på. Medlem av författareföreningen var jag däremot inte: jag var nog ganska misslyckad också som poet. På det stora hela taget kände jag misslyckandets kåpa över mina axlar. Så smått försökte jag nog motverka detta genom att röra mig sprättigt och språka rätt ut till alla som flöt ovanpå. Om jag inte tolkade stadsbornas blickar alldeles galet, gjorde jag också en helt löjlig figur här i staden. Jag är så 179