BJÖRN-ERIK HÖIJER naiv och tycker gärna om att titta i skyltfönster och föreställa mig, hur jag kunde ta mig ut i exempelvis en skjorta för trettiåtta kronor. Jag går och kläder mig gratis medan jag följer folkhopen. Där hittar jag en flott rosett. Där en ny kostym. Där handskar. Och så vidare. Att jag inte helt enkelt går in och riggar upp mig som jag önskar — är inte svårt att förstå. Men faktiskt känner jag mig inte smått ny, när jag avslutar ekiperings-ronden med ett äpple eller en bit choklad. Jag slinker in på ett kafé på själva ”förläggar-vägen” och en gång hände det mig, att serve-ringsdamerna viskade mitt namn till varandra. Det tar sig, det tar sig! tänkte jag och bjöd mig själv på bakelser. Det finns alltså motiv för beteckningen bondsk... Desto mera gladde det mig då, att Inez tog emot mig med öppna famnen. Det svindlade för mig. Aldrig hade jag väl trott, att jag kunde betyda nånting för henne, som inte bara var vacker utan också tagit sin socialexamen och innehade nån sorts kurator jobb, efter vad jag fick för mig av hennes hastiga orientering. Jag kände genast jag steg in i hennes lilla, trivsamma kula, att det låg mycket i hennes ord att ”allting är ditt!” Jag tyckte marken gungade. Livet öppnade sig plötsligt för mig: Inez var livet. Givetvis hade jag hela den gammaldags moralen med i bagaget. Hur jag än slet och krängde på tvångströjan, kunde jag inte förmå mig att göra verklighet av den envetna åtrån att ta henne i mina armar. Hon var ju en ängel! Ja, jag hade ju henne klart i minnet från tiden därhemma: det lilla flickbarnet som sköt in sin sol i allas skuggor och prydde upp strålarna med hela rader av skratt... Nej, hon var tabu. Men nog hade jag god lust överfalla henne. Det var därför en lättnad få gå och sätta sig där i biografmörkret och ha henne intill sig som en skugga bara. En formlig vila. Förstå mig rätt. Jag hade samlat kärleks-behov i många ensamma år — och så står den levande kvinnan mittpå golvet. Som sagt: jag följde med ända till tredje supen. Och sen var hämningarna puts weg. Och efter festen gick vi tillbaka till herrummet och svalkade oss en smula. Från min sida var allting nu bara ett spel: jag skrattade och lyssnade intresserat och applåderade varje infall och riktigt pressade mig in i trivseln — fast jag hela tiden bara lyssnade efter upp-brottssignalen, som måste komma från Inez och innebära, att jag fick lov att lotsa henne hem. Min väska stod fortfarande kvar på stationen och inte hade jag skaffat mig rum. Det betydde ingenting, för Inez hade ju allt. Så sangvinisk hade jag inte trott mig om att kunna vara. Det föresvävade mig då och då, att jag visst snart måste stiga upp och gå på händer eller hitta på nånting alldeles speciellt för att visa mitt rätta jag. Det var härligt att leva! Radion var på, så klart. Nu sände den en stilla underhållningsmusik, som kom oss alla att nicka eller gnola en strof, när det passade. Naturligtvis var bordet dukat alltfort: med frukt, dricka, konfekt, röka. Ljusen brann, det hade bildats små högar av stearin nere på stakarnas fötter. Regnet var sällsamt melodiöst och det bidrog att piska in trivseln till oss. Inez och jag satt permanent i soffan, ibland närmare, ibland längre ifrån varandra. John höll sig helst vid fönstret. Helst hade han en cigarrett i mun; jag tror han rökt upp ett helt tjugostyckenpaket vid det här laget. Han var i hög form och berättade episoder ur sitt liv. Nog hade den varit med om mycket. Så dimmig jag än var, kunde jag inte undgå att observera, att han tydligen med förkärlek hållit sig i lagens ytterområden. (Som han nu bodde i stadens utkant.) Men han var en stor aktör, en av den sorten som mycket varder förlåtet för humorns skull. Han var riktigt lysande, när han härmade sina figurer såväl genom att ändra rösten som genom annan agering. Som han formade om ansiktet och hela kroppen verkade det som om han varit av guttaperka eller annat plastiskt material. 180