EINE KLEINE NACHTMUSIK Det var tydligt, att såväl Inez som Eivor beundrade honom i den ändan. Vilket spännande liv, vilken i sanning levande tillvaro — fick jag inte göra bekantskap med. John Flink var en av dem, som ständigt måste leva i främsta linjen. I själva eldlinjen. On the point of! — sa han själv på kvasi-engelska. Jag nickade att jag förstod. John sa öppet, att han smugglade. Nåja — på lediga stunder. Jag hajade givetvis till, för officiellt var ju John en stilla kioskinnehavare, hade jag fått för mig, en som gjorde lite eller inget väsen av sig. Han såg min upprördhet och lugnade mig med, att det var i ytterst liten skala. Skrytsamt sa han, att han likafullt haft känning med bylingen. Häromsistens hade han fått vräka ”hela skiten” i sjön för att undgå upptäckt. — Men den förlusten tog vi snart igen! skroderade han. Och just då slog det mig, att han ju börjat dricka. Han hade övergett absolutismen! Här fick han en snilleblixt och erbjöd sig att presentera sina smugglarkompisar — om jag hade lust? Utan att invänta mitt svar, började han förvrida ansiktet och förvandla kroppen på ett absurt sätt: han blev mindre än normalt, det tycktes för mina dimmiga ögon som om han tagit från längden och lagt till på bredden, han blev faktiskt riktigt rund, knöligt rund kanske; och ansiktet förvandlades till nånting aplikt fult, som till råga på allt hade otäcka spasmryckningar. Så utspökad gick han emot mig med hängande aparmar, vaggande lunkgång. — Den här mannen kallar vi ”Apan”, sa han med grötig, djurliknande röst. Jag rös och ryggade tillbaka. Skrattande återtog han sitt normala, flotta utseende. Det var groteskt, jag tog mig för pannan, gnuggade ögonen, skakade på huvudet som för att befria mina öron från irriterande pluggar. Men John fortsatte lugnt, och snart hade han agerat upp hela smugglarkvartetten på ett vis, som gjorde alla tvivel överflödiga: där var en värdig man med mörkt magnetisk röst, talande värdigt och beledsagande sina få ord med avmätta gester — ”Farsan”; och allra sist den smale, benige Tom Strävare med ett mot aktörens cynism svärande gosseansikte och nästan källklar stämmä — jag hade känt igen hans kumpaner om jag stött på dem i mörkret och regnet där ute. Nu började jag känna mig kuslig till mods, antingen det var Johns förvandlingskonster eller spriten eller åtrån eller helt enkelt det inte helt dövade samvetet. Jag kände att jag bleknade. — Men, sa jag (bonden i mig!) — att du vill?! — Vad då? sa John och var visst spik nykter och kall. — Smuggla! Han gjorde en sorts allting förklarande gest, som han riktade till de andra. (Gossen är obotlig!) Sen sa han godmodigt: — Nu var prästen i dig framme igen! Men du begriper väl för Jessu namn, att eftersom folk nu köper på sidan om lagen, så måste ju nån hålla grejerna, skaffa dom. Va?! Vi skaffar grejer, ser du, så enkelt är det. Av alla slag. Å gosse, det finns grejer här i världen ska du tro! Tumma aldrig så lite på tyget i Inez’ klänning — nåå? Äkta vara, må du tro. Var får du sånt annat än på sidan om? Och det ska jag säja dig, att vi, Eivor och Inez och jag, inte sant flickor? — vi skulle aldrig befatta oss med oäkta vara. Inte sant, jänter, vi är en smula kräsna? Eivor instämde. — Att vi är! Och vi får det ju billigt, förstår du, Jimmy. Tyget i Inez’ klänning kostar inte mera än ... — Inga intimiteter! sa Inez, som en lång stund suttit egendomligt frånvarande och tyst. Hon verkade lite trött. I alla händelser var hon snarare blek än verkligt friskt rödblom-mig. Eivor malade på. — Och nuförtiden ska det ju vara så, Jimmy. Inte sant? Folk får inte köpa vad dom vill ha, det är ju alldeles hopplöst. Då helt enkelt måste dom ju gå på sidan om. 181