BJÖRN-ERIK HÖIJER Hon såg på John liksom för att betyga sin solidaritet. — Men visst är det spännande på samma gång. John kan vara borta en hel natt. Rätt vad det är dyker han opp på morronsidan och har gjort en verkligt fin affär. Rätt vad det är ringer han från — ja, var var du sist, då du nästan skrämde slag på mig? Inez undrade, om de verkligen inte kunde hitta på nåt annat att språka om? Kanske skämdes hon en smula? I grund och botten var det ju groteskt att hon, socialkvinnan... Men John redde ut begreppen i ett långt, flott tal, som gick mig djupt till sinnes. Allting tycktes så klart, så logiskt. Han hade visst skådat igenom allt... Med en cigarrett i mungipan! — Inga lokala upplysningar, om jag får be, började han. Eivor rodnade och slog sig själv flickaktigt lekfullt på tassarna. — Så får mamma inte göra, jollrade hon och log. Inez fällde ner ögonlocken som tunga dra-perier. Jag kunde inte begripa, vad som plötsligt tagit åt henne. Men John fångade in mig med sin brotts-lingsfilosofi: — Nu har vi våra jobb alla fyra, ingen kan anmärka på det. Men då och då, ser du Jimmy, får vi ett anbud; då och då slår vi också till. Det är väl mest för själva spänningen, antar jag. Och så detta: att lura bylingen! Det, ser du, har alltid lekt mig i hågen. Jag kan inte med snutarna! Och lagen, ser du, den ger jag inte många korvören för. Vem stiftar lagar? Han som bestämmer. Vem bestämmer? Elan som har makten. Vem har makten? Han som slog till först, han som skrek mest, han som hade dom flesta pluringarna. Vad bestämmer nu lagen? Att vi som har makten ska ha det och det — och blir då nånting över, så varsågod och ta för dig, det är ditt! Sånt, ser du, pysen, sätter man sig över om man heter John Flink och har vissa talanger och vet ett och annat om hur livet egentligen är. Kan du se, att jag är femti när som helst? Nå, det var inte det jag tänkte på. Femti års erfarenhet stämmer mig skeptisk till all så kallad lag och rätt, all så kallad rättfärdighet, all så kallad sanning. Det finns bara en sanning: hugg för dig mens du har chansen! Det har jag alltid gjort. Inte har jag väl alltid lyckats ... Han skrattade och gjorde en gest runtomkring rummet, där allting nu återtagit sin allra första glans, tyckte jag. Det var ett framgångsrikt hem, inte tu tal om det. Och slutligen pekade han på Inez, som satt och betraktade sina vita frökenhänder. — Och där, som sagt, har du flickan. En flott examen — en inte så dålig befattning i — hihi! — Staten! Knappt hade han tystnat, så rusade han på radion med en vissling. Men innan han hunnit fram, ringde det på dörrklockan. Plingeling! John snodde på en femöring och såväl Eivor som Inez rusade upp: alla tre stod några ögonblick och spände sig som om de fruktat det värsta. Jag själv satt och tröck i soffan och begrep ingenting. Varför gick ingen av dem dit ut och öppnade, helt enkelt? Sen blev allting fantastiskt... John tog askfatet och cigarrettpaketet och sprang på fönstret, öppnade detta och svingade sig ut och på andra sidan väggen. Han lämnade fönstret öppet. Förmodligen stod han nu där och pressade ryggen mot ytterväggen, stod på en sån där decimeterbred list. Eller fanns där ute verkligen en balkong? Eivor stökade febrilt undan alla tecken på Johns närvaro. Så gick hon ut i tamburen. Inez tände en cigarrett och gick och ställde sig i fönstret. Ingen tog notis om mig. Ringklockan larmade gång på gång, jag tyckte till sist att den växte till ett ohyggligt dån: det var som att höra ett bud om dom utan rannsakning; det måtte vara en dröm? Förgäves sökte jag fånga Inez’ blickar. Jag kunde mitt i all upprördhet inte undgå att märka, att hon nu, där hon stod och stirrade ner i golvet och sög så smått på cigarretten, 182