EINE KLEINE NACHTMUSIK liknade sin far mera än som var riktigt önskvärt: hon verkade hård och cynisk, nästan apache. Och hon ignorerade mig totalt. Jag kände samma ångest som den gången jag som barn vaktade kreatur åt en av våra koägare och blev tillsagd att för död och pina inte låta kritterna komma in på järnvägsområdet men likafullt (eller just därför) hade alla samlade på banvallen när förmiddags-tåget kom — där sprang jag och grät och skrek och fäktade och visste inte till mig, tills en gammal farbror uppenbarade sig och lade allting till rätta. Det var som om hela skulden varit min. Skulden? (O mina bondekomplex!) Äntligen hördes röster ute i tamburen. Inez spände sig ytterligare, kunde jag se. Musiken i radion klingade nu helt spöklik och bisarr. Rösterna där ute viskade först, växte efter hand, jag urskilde några grova svordomar — och sen slog alla ljud ihop till ett skallande skratt. Hela tamburen fylldes därav: det var en sorts lättnadens explosion. Eivor stack in huvudet och sa de egentligen ganska mystiska orden: — Faran över, Inez! Säj åt pappa! Nu kunde jag resa mig. Jag suckade visst, för Inez gav mig en underlig blick. Men strax hade hon viktigare saker för sig. Hon lutade sig ut och vred huvudet så att hon kunde se uppåt; i den ställningen halvt viskade, halvt skrek hon åt John att komma tillbaka, det var ingenting farligt. Sen hade hon äntligen tid för mig. Hon sprang emot mig och tog mina händer och såg så varmt på mig, att alla mina känslor sköljde över mina stränder igen som vågor. — Fråga bara inte! undervisade hon. Då släckte jag frågornas alla ljus i mina ögon och beslöt mig för att bara glida med. Emellertid svarade hon självmant på en av frågorna där inne. — Det var bara pappas kompisar, det var ingenting. Så stormade de tre smugglarkumpanerna in från tamburen i samma ögonblick som John Flink satte ner fotterna på fönsterbrädan och vigt hoppade in i rummet. (Jag förstod nu, att han kilat upp och ner på en sån där mot väggen fastkletad brandstege.) Kumpanernas rop ”Hej svejs i lingonskogen!” och ”Tjenare, tjenare!” stötte ihop som klubbor mot Johns ilskna klot: ”Djävlars blod, ni höll på skrämma skiten i byxerna på mig!” Jag kände ögonblickligen igen de tre på Johns makalösa beskrivning: den monstruöst fula ”Apan”, ”Farsan” och Tom Strävare. Eivor presenterade mig, och jag hade äran få skaka labb med de berömda männen. Jag måste erkänna, att de tog hand om mig på kamratligaste sätt alla tre. Inom några få minuter var vi förbrödrade. Efter den första översvallande hjärtligheten tonade emellertid allting så sakta ner till en eftertankens kranka blekhet eller vad det kunde vara. John var om möjligt mera nervös än tidigare. Eivor började se bekymrad ut, smått ängslig. Och Inez tystnade. Det var inte utan att jag kände mig i vägen. Men givetvis visade jag hela tiden upp mitt frommaste ansikte. Kanske lurade jag därigenom också Inez, för plötsligt reste hon sig och sa, att nu måste hon gå. Hon räckte mig handen. Förvånad reste jag mig. Lika förvånad, visst, sa hon, att jag givetvis skulle stanna. Hela sällskapet skrattade åt min bond-dumma min. — Tjall på linjen! gäckades John Flink. — Dumma inte ner dig nu, Inez, förmanade Eivor. — För resten gör som du vill! sa Inez. Jag tackade för en angenäm kväll och lovade att snart göra om besöket. Knappt hade vi kommit ut i tamburen, så började de fyra kumpanerna viska och dividera där inne i det av rök och spritångor mättade rummet. Kanske var det fråga om ett uppdrag? Jag hjälpte Inez på med kappan och skakade hand på nytt med Eivor, som fick tårar i ögonen och stammande vädjade till mig att inte glömma bort dem och inte tro alltför illa om det jag sett och hört nu i kväll. Jag omfamnade henne och 183