BJÖRN-ERIK HÖIJER försäkrade, att jag aldrig haft så trevligt nånstans och med några andra som här hos henne och med dem. Hon snyftade, tyckte jag. — Nu kan det vara nog! bestämde då Inez. Eivor följde oss ut i trappan och såg efter oss, tror jag, tills vi försvann. 3 Vi gick alldeles tysta de få kvarteren bort till hennes bostad. Stadens alla väldiga hus stod som tunga, mörka, fängelseliknande boningar på båda sidor gatan, där vi gick i det strilande regnet, små frysande människokryp. Jag kände mig lika liten här som inför fjällen i väster, lika bortkommen, lika ängslig. Jag hade tagit hennes arm. Hon darrade — som om hon frusit alltigenom. Av glansen och glädjen fanns snart inga spår... Långt borta klämtade det av kyrkklockor. Tåg rullade in på stationen (det var en förstad) och rullade bort igen. Nånstans slirade eller bromsade en spårvagn. (Här var ett ovanligt stilla kvarter, trots närheten till järnvägen.) Bensindoften, som annars alltid kväljer mig här, låg visst nerregnad utefter asfalten; luften var renare och friskare än jag trott den ha möjlighet att vara här. Jag frågade mig, om det inte var på vippen att börja snöa? Vi var nästan ensamma på gatorna. Allt folket syndade väl eller sov oskyldigt bakom sina trånga fönstergluggar här runtom. Det var trist och mörkt, trots gatlyktorna. Vi stod ett slag i hennes port. Jag hade mycket på hjärtat och åtskilligt på tungan, men kom mig inte för med att bryta den av henne dikterade tystnaden. Också det var ett utslag av min bortkommenhet: att jag lät henne dominera vårt förhållande och passivt fogade mig i varje hennes nyck. Men jag anade också, att hon var ledsen, och jag har ännu inte kommit så långt i erfarenhet, att jag välter min friska tyngd över deras värnlösa tuvor som har sorg i sinnet eller för övrigt är vapenlösa. Jag kände mig helt frisk — nu. Anledningen kunde vara komplicerad — jag i alla fall hade glömt såväl mamma som alla mina privata sorger. Om resan hit tar en natt: på mindre än tjugofyra futtiga timmar hade jag hämtat tillbaka krafter som jag trott mig för alltid ha mist. Det kanske helt enkelt var min bondska opposition? Eller — var jag så upp över öronen förälskad, blygt och byromantiskt? att j ag förvandlades... När jag ingenting sa och inte gjorde den minsta attack, vände sig Inez mot porten och började leta efter nyckeln, som hon hade i sin väska tillsammans med (såg jag genast) en otrolig massa kvinnobråte. Hon fann nyckeln och låste upp med darrande händer. Hon höll upp portdörren. — Nå, hur ska vi ha det nu? frågade hon tonlöst. Jag höll upp porten för henne och slöt mig villigt till henne på insidan den. Här slog jag armarna omkring henne. Och hon formligen kastade sig in mot mig som en hjälpsökande. Darrande i varje lem följde jag henne upp i trapporna och in i lägenheten. Inez sprang, sen jag hjälpt henne av med kappan, direkt till spegeln och mönstrade sig. Jag kom in och ställde mig bakom henne och nickade mot hennes spegelbild, att jag fann den högst acceptabel. Hon lyste upp. Sen slocknade hon definitivt. Som en ut-brunnen glödlampa — jag riktigt kunde följa reaktionen i hennes ansikte där inne i spegeln — hur glansen försvann efter det sista uppflammandet — hur en grå hinna lade sig över ansiktet och inom ett par sekunder hade färgat det sjukligt vitt — hur ögonen först irrade, sen liksom miste såväl glimt som rörelseförmåga — hur slutligen hela kroppen slappnade och gav upp. Med stor möda reste hon sig och stapplade bort till ottoman. Där föll hon ner och började böla. Jag stod alldeles handfallen. När jag slutligen gick fram och lade en hand på hennes axel, röck hon till och skrek, att jag inte fick ta i henne. Jag satte mig i alla fall bredvid henne på ottoman. Först makade hon in krop 181