EINE KLEINE NACHTMUSIK pen så jag fick plats, sen sprättade hon upp som en fisk och satt bredvid mig med rufsigt hår och plockade med händerna på klänningen. — Vad är det? frågade jag försiktigt. — Vad det är? Vad det är! Hon skrek hysteriskt. — Är du så förbannat dum?! formligen spottade hon mig därpå i ansiktet. Och så körde hon ner huvut i kuddarna igen och tjöt. Plötsligt tystnade hon. Jag visste varken ut eller in. Vad skulle jag ta mig till med henne, som passade situationen? Naturligtvis begrep jag, trodde jag, varför hon var så där. Jag är ju inte alldeles blind! sa jag mig själv. Och inte är jag helt bakom flötet i det psykologiska. Inte visste jag väl allt om och av Freud och Jung, men alltid något. Dessutom hade jag varit med i psykologicirklar och så där. Men inte bara det: jag hade nog själv mina hemliga tankar om Flinks och Inez — som jag inte gärna ville föra till torgs. Ja, i djupet av min manvarelse hade jag redan haft åtskilligt för mig med Inez. Naturligtvis var hon erfaren ... Strängt taget hade jag väl beslutat mig för att inte bara ta in hos henne utan också — inta henne. Om jag alltså inte direkt bar en skurk innanför tröjan, så nog rymde den en av begär och lidelser brinnande figur. Jag var inte ett dugg annorlunda. Men kanske ändå? Jag dolde mig förunderligt väl och gick aldrig till attack, hur än elden inom mig spred sig mellan mina våningar. Hellre avstod jag från belöningen, än jag trängde mig efter den. Men om en kvinna gav mig ett tecken, var jag inte sen att tyda det till det bästa. Sån var jag. Och när allt kom till allt hade jag väl gjort den här resan för att äntligen få vältra mig i lidelserna. Jag var inte alldeles svulten — men jag ville ha nånting nytt, nånting som verkligen motsvarade min innersta naturs behov. Som jag såg Inez, visste jag vad jag begärde. — Tycker du jag är hemskt fånig, Jimmy? Jag fick ännu en gång belägg för att alla i familjen Flink var så där kortdistansmässiga: alla lopp gick i sprintertakt mellan start och mål. Nu låg hon och kisade på mig och smått log. Innan jag visste ordet av hade jag hennes armar om nacken. Jag blev närgången. Men då stelnade hon och satte sig frankt upp och slätade ut kjolarna. — Nej, sa hon bestämt, inte så, Jimmy. Kela får du — men inte så. Jag kände mig som ett får. Men Inez sprang upp och fram till spegeln. — Fy vad jag ser ut! sa hon och for över kinderna med pudervippan. Hon mönstrade sig ingående, innan hon lämnade den positionen. Hon gick fram till fönstret och såg ut. — Klockan är redan tolv, sa hon — och jag såg kyrktornet där ute och den i fasaden insprängda stora klockan. Jag ställde mig bredvid henne och stirrade ut i natten. Regnet öste ner. — Tror du vi törs ha lite musik? undrade hon. Vi använde tyststift och spelade lite Brahms. Inez lade sig igen och lät mig sköta grammofonen. — Jimmy! sa hon slutligen. Jag stängde omedelbart utav och satte mig bredvid henne och tog hennes händer. — Ja Inez, jamade jag med på mitt löjligt omanliga vis. Jag trodde annars, att jag skulle spricka i stycken av åtrå. Om jag bara varit säker på henne, hade j ag väl... — Visst var det sant, att jag hade en vän i dig? — Det är sant. Hon blinkade känsligt och hade återigen glansiga kinder. (Varifrån kommer kindernas glans?) Hon lät mig stryka sig över håret och släta kinden. Men det var lögn att jag kunde komma åt Hennes röda läppar. — Inte så, sa hon och spjärnade emot och styvnade till en pinne, när jag tog lite hårt i hennes armar. Jag befann mig nånstans mittemellan salighet och raseri. Hon gjorde mig visst konfys. Drev hon med mig? Hetsade hon 185